När livet stannar av Malin Sävstam

Den här boken är fruktansvärd sorglig. Jag grät mig genom första halvan som beskriver tsunamin, förlusten av hennes två yngsta barn och mannen och den närmaste tiden efter.

Handing: Jag vet nu att man inte dör av sorg, skrev Malin Sävstam i sin dagbok nästan ett år efter flodvågskatastrofen, då hon förlorade två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner. Då hade hon gått igenom en tid när hon kände det som ett straff att hon själv hade överlevt. Nu har hon skrivit en oerhört gripande bok om vägen tillbaka till viljan att leva. Där finns oändlig smärta och kaos, men också spirande hopp och okuvlig livskraft. En lång rad privata och professionella vänner har stöttat Malin och sonen Axel under de svarta åren efter katastrofen.

Att förlora stora delar av sin familj måste vara något fruktansvärt! Och det märks i hennes självutlämnande bok. Kvar några dagar efter tsunamin finns hon och hennes äldste son. Visserligen omgivna av vänner och släkt men de kunde inte lindra den fruktansvärda sorg som river i dem. Däremot kunde vänner och släkt se till att hjälpa till med allt praktiskt och se till att de inte föll ihop totalt. Men de var nog båda så nära botten som man kan vara. Nu är det visserligen Malins sorg man får följa och den är extremt självutlämnande. Och jag kan förstå att vissa kan uppleva den egoistisk. För sorgen är inte snäll mot hennes närmaste, i synnerhet inte mot sonen alla gånger. Sonen som var mitt i sin tonårsperiod när det här hände och på väg att börja frigöra sig. Istället förlorar han sin älskade far och småsyskon och hamnar i sorg, oro och trots. Hans mamma saknar sina yngre barn och den närhet man så naturligt får från yngre barn och ska istället hantera en tonåring som hellre drar sig undan. Men livet går vidare och tillsammans lyckas de ta sig upp ur sitt mörka hål och fortsätta leva. Ett liv som alltid kommer präglas av deras förlust men ändå ett liv.