söndag 26 april 2015

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

Vacker och smärtsam debut!

Handling: I Jeanettes värld är apelsiner lösningen på allt. Näst efter att be förstås. Jeanettes fanatiskt frireligiösa moder uppfostrar med järngrepp sin adoptivdotter till att bli missionär. Tillsammans hänger de en filt över teven och lyssnar på missionsrapporter på radiogrammofonen varje söndag. 

I den grå industristaden i norra England finner Jeanette värme och trygghet i den evangeliska gemenskapen. Tills hon en dag förälskar sig i en kvinna. Den annars så älskvärda församlingen och familjen vänder henne ryggen. Utsparkad från hemmet tvingas hon att försörja sig som glassbilschaufför och som sminkös på en begravningsbyrå. Men det som kunde ha slutat i bitterhet vänds av Jeanette till något livsbejakande.


Det finns annan frukt än apelsiner kom ut redan 1985 i England och den belönades genast med ett fint pris. Den är Jeanette Wintersons debut och är delvis självbiografisk.

Det är inte så lätt att veta vad som är självbiografiskt och vad som inte är det men de stora dragen stämmer med vad Jeanette själv var med om. Hon beskriver uppväxten med en sådan självklarhet som ett barn kan göra som inte sett något annat. Den starka egensinniga modern styr och dominerar hemmet. Jeanette har svårt att hitta kompisar som förstår henne utanför deras frireligiösa krets. När hon sen upptäcker att hon dras till det egna könet vilket inte accepteras där börjar hennes trygghet sakta försvinna.

Jag förstår att Jeanette Winterson är en väl ansedd författare. Texterna är vackra och poetiska och inte alltid så självklara. Jag klarar bara av att läsa när jag är pigg. Mot slutet kommer även några symboliska sagor som i mitt tyckte höjer boken ännu mer. De speglar delar av hennes värld på ett så bra sätt.  

Singöspionen av Gustafson-Kant

En deckardebut i Roslagens skärgård!

Handling: Den 62-åriga kriminalinspektören Solbritt Andersson och hennes man Rune har förverkligat sin dröm och köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Av en granne får de höra talas om Singömordet, som skett på den närbelägna marinbasen 1986, strax efter att Olof Palme mördades. Trots att anläggningen var välbevakad lyckades gärningsmannen försvinna utan ett spår, och mordet är ännu ouppklarat. 

Under sin semester kan Solbritt inte låta bli att göra egna efterforskningar. Sökandet efter sanningen sätter igång hänsynslösa krafter, beredda att göra allt för att hindra henne. 


Uppläsare: Katarina Ewerlöf

Det här är på många sätt en bra deckare. Det är en mysig miljö, en lite äldre kvinnlig polis (som variation) och en spännande handling. Det jag tyckte extra mycket om var att hon inte utsatte sig för orimliga risker (som att undersöka farliga ställen helt ensam) och hennes och mannens relation till barnbarnet som var hos dem under sommaren. Solbritt och hennes man verkar också ha en helt vanlig relation som är trygg men tål inte vad som helst. Miljön ute på ön är också somrig och trevlig.

Men det som är negativt för min del är att många vardagliga handlingar är lite väl överdrivet beskrivna som det ofta är i debuter. Det förstärks dessutom av Katarina Ewerlöfs teatraliska uppläsning. Jag vet att hon är en populär uppläsare men jag föredrar lite mer neutrala uppläsare. Jag uppskattar också att Solbritt och Lena snabbt hittar varandra men det känns som det går lite väl snabbt i vissa hänseenden. Det finns vissa saker i polisarbetet som inte känns helt logiska heller men så är det ju i rätt många polisdeckare.

Jag kommer i alla fall läsa eller lyssna på fortsättningen.

fredag 24 april 2015

Bokbloggsjerka 24 - 27 april 2015

Idag på Jerkan hos Annika ställs frågan (som kommer från Koko):

"Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!"

Jag är en av dem som gärna läser modern litteratur även om intresset för historia sakta vaknar ju äldre jag blir. Men jag kommer nog aldrig bli någon som läser rena klassiker.

Jag kollade min blogg som täcker böcker sen 2009 och den som är äldst är:
Ensamhetens vin av Irène Némirovsky som skrevs 1937 vilket inte riktigt uppfyller kravet på 100 år.
Men jag tyckte definitivt att den var bra.

När jag var yngre älskade jag att läsa Agatha Cristies böcker (som i och för sig inte klarar 100-årsgränsen), Arhur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes (1887 - ) samt Greven av Monte Christo (1845) som jag lånade om hur många gånger som helst på bokbussen.

På svenskan i högstadiet behövde vi läsa dels Herr Arnes penningar (1904) av Selma Lagerlöf men den var inte i min smak och jag känner ingen lust efter att läsa om den. Jag har säkert fler äldre böcker under skoltiden men lyckats förtränga dem.

Om jag hade mer tid skulle jag gärna läsa mer av äldre böcker men som det är nu kan jag bara tänka mig att göra det om jag verkligen vill läsa just den boken. Det finns ju så otroligt mycket böcker bra och så lite tid att jag väljer helt efter läslust mer än allmänbildning.

Nu ska jag kolla runt och se om det finns några förslag som faktiskt väcker läslust.

onsdag 22 april 2015

Among the Mad av Jacqueline Winspear

Den sjätte boken om Maisie Dobbs.

Handling: På julafton 1931 blir Maisie vittne till hur en man begår självmord. Hon och hennes assistent Billy är på väg att besöka en klient och hon får en känsla av att hon på något sätt behöver nå fram till mannen innan det är för sent. Men mannen hinner spränga sig och dagen efter får Inrikesministern ett hotbrev. 

Maisie får plötsligt bistå Scotland Yard i jakten på mannen som sänder dessa hotbrev och som även visar att han menar allvar. 

Det är något i den här bokserien som verkligen tilltalar mig. Faktiskt så pass mycket att jag väljer att läsa dem på engelska eftersom bara de tre första finns översatta. Jag klarar språket bra vilket gör att jag snart kommer att beställa hem den sjunde boken i serien.

Den här boken lämnar en tyngd efter sig. Det råder depression i England och det är mycket svårt att få jobb. Tuffast har alla män som skadades under första världskriget och där många fick både fysiska och psykiska skador. Billys fru lider svårt efter förlusten som skedde i fjärde boken och hennes mående eskalerar. Genom Maisie Dobbs får vi läsare se hur mentalvården såg ut på 30-talet och om olika behandlingsmetoder. Vissa värre än andra!

Trots de mörka ämnena är boken spännande och jag trivs med att uppleva ett gammal England genom Maisie Dobbs ögon.

lördag 18 april 2015

Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indridason

Ett gammalt Reykjavik med en ung Erlendur...

Handling: Ensamvargen Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt. Men mannens öde griper tag i Erlendur och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.

I Nätter i Reykjavik hoppar Arnaldur Indridason tillbaka i tiden då en ung och nyutexaminerad Erlendur Sveinsson jobbar som polis. Trots att jag gillar deckare som handlar om gammal hederlig utfrågning och inte så mycket äckel blir den här nästan lite för lugn och långsam. Periodvis blir jag dessutom irriterad på Erlendurs frågor som känns väldigt okänsliga.

Men här är Erlendur trots allt en ung oerfaren polis som inte ens jobbar som utredare. Så på så sätt blir boken mer trovärdig och att det är hans envishet och känslan för att något som är fel som driver honom framåt. Även det att han faktiskt bryr sig om de svaga i samhället. Och även om jag inte jublar över boken så ångrar jag inte alls att jag läste den och jag funderade aldrig på att avbryta heller.

Det är också intressant att läsa hur det kom sig att han bildade familj. Det förklarar en hel del hur hans familjesituation sen blev.

Uppläsningen gjordes av Pale Olofsson.

torsdag 16 april 2015

Rävsång av Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvists tredje bok!

Handling: Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.


Christin Ljunqvist har sen tidigare skrivit böckerna Kaninhjärta och Fågelbarn. De är alla fristående men tjejen Hanna finns med i alla tre och hon är huvudperson i Fågelbarn. Eftersom jag nyligen läste Fågelbarn och tyckte mycket om den och Hanna så såg jag till att läsa den utan att det hann gå särskilt lång tid.

Finns uppväxt med en alkoholiserad far har varit tuff. När pappan sen dör i lägenheten och upptäcks av Finn blir det för mycket. Han härdar ut ett tag men flyr sen iväg från allt. När boken börjar är han i Asien och inser att det är dags att ta sig hem. Han kan inte fly mer.

Väl hemma måste han ta tag i sin sorg, frustration och relationerna till mamma, systern och sina bästa vänner. Samtidigt tränger huvudvärken på och det händer konstiga saker runt honom. Han springer på Hanna som precis flyttat in i huset och känner en dragning till henne. Han märker också att hon inte är en helt vanlig tjej. Men för att komma vidare behöver han komma till rätta med sina känslor för sin pappa.

Jag tyckte mycket om boken om Finn och Christin Ljungqvist är en mycket bra författare som verkligen får till känslorna hos sina unga vuxna som hon beskriver. Det går inte att misstolka känslorna samtidigt som hon inte gör det övertydligt. Det enda jag hade problem med var att Hanna inte fanns med särskilt mycket. Det gör inte boken sämre på något sätt utan det var bara mina förhoppningar som inte riktigt uppfylldes.

fredag 10 april 2015

Livet går vidare av Karin Wahlberg

Den andra boken om människorna kring ett lasarett under 50-talet.

Handling: Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset. Det är mycket att se fram emot, inte minst frufridagen, Lennart Hylands påhitt, en dag vikt för husmödrarna, då deras äkta hälfter ska ta hand om barn och hushåll. Tyvärr verkar maken Egon mer än lovligt distraherad. Nog för att arbetet som överläkare är krävande men kvällarna blir ofta långa för Nancy med radion som enda sällskap.
På lasarettet oroar sig sjuksköterskeelev Ella-Kristin för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.

Under 455 sidor får jag följa ett antal av invånarna i Ekstad och dess lasarett. De flesta som var med i första boken återfinns här och även några få nya.

Det märks att Karin Wahlberg har gjort grundliga efterforskningar kring vad som hände under 1954. Den värsta delen av polioepidemin har gått över men rehabiliteringen av de drabbade pågår för fullt. Många för tiden aktuella frågor tas upp som abortfrågan, jämställdheten, familjeliv, teknikens framfart gällande sjukvårdsutrustning. Det nämns även program som går på tv och vissa större nyheter. Dialogen är också av äldre snitt och styltig men den får mig att tänka på gamla långfilmer.

Det som inte är helt positivt är att det kan vara lite för mycket fakta i boken som gör att det ibland känns som jag läser från ett lexikon. Men det här är en svår balans för jag uppskattar samtidigt böcker där jag lär mig saker. Dessutom handlar boken precis som den första om väldigt många olika människor och det är få av dem som man kommer riktigt nära. Men det jag förlorar i att komma människorna nära vinner jag på att få se olika öden under den tiden.

Jag är riktigt tacksam för kampen som gjort att vi kvinnor lever mycket mer jämställda liv nu. Även om det finns mycket mer att göra. Tyvärr behöver man bara besöka familjeliv.se för att se hur många kvinnor som skaffar barn utan att utbilda sig först och hamnar i en beroendeställning till mannen. Skillnaden är att det finns lite mer stöd att få nu mot på 50-talet.

torsdag 9 april 2015

Kockskola för ensamma hjärtan av Marita Conlon-McKenna

En utmärkt bok för de som älskar mysiga romaner och dessutom älskar att laga god mat!

Handling: Möt irländska Alice, skild från Liam och med utflugna barn. På dagarna kämpar hon för att få det att gå ihop ekonomiskt som extraanställd på en revisionsbyrå. Egentligen är Alice urusel på siffror och räkenskaper men fenomenal på matlagning, övertygad som hon är om att det är kärleken till råvarorna som gör att maten blir god.

Alice har en gedigen bakgrund som kock, hon började i köket på sina föräldrars badhotell och utbildade sig sedan i Paris för att få jobb på några av Dublins finaste restauranger. Men när hon träffade Liam hängde hon upp kockmössan på kroken och ägnade sig åt att laga mat åt familj och vänner i stället. Och nu sitter hon där, ensam hemma, och ska laga mat till sig själv. Urtråkigt!

Alices vänner uppmanar henne att öppna en kockskola i hemmet, precis som Julia Childs gjorde! Alices kockskola ser dagens ljus och hon upptäcker att hon har gåvan att få en grupp fullständiga främlingar att älska matlagning. Alla Alices elever har sina egna speciella skäl för att komma till lektionerna: Lucy har flyttat hem till sina föräldrar och har ingen aning om vad hon ska göra med sitt liv, Rob är en änkeman som aldrig tagit i en kastrull i hela sitt liv. Tessa tar hand om sin sjuka mor och vill veta mer om dietkost, Kitty har bestämt sig för att göra något kreativt på sin fritid medan hennes man sitter fast förankrad framför tv:n. Alices kockskola blir lika mycket en matlagningskurs som en skola för livet.


Den här boken påminner mycket om Maeve Binchys böcker. Den är mysig, den handlar om rätt många olika människor med olika livsöden som på något sätt sammanförs.

Språket är enkelt och eftersom den handlar om så många olika människor blir den inte särskilt djup. Men om man är ute efter en mysig bok som slutar bra med härlig matlagning och dessutom har lite blandade åldrar i sig så är den här ett utmärkt val!

onsdag 8 april 2015

Fågelbarn av Christin Ljungqvist

Obehaglig men ändå svår att sluta läsa!

Handling: "Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?"

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?


Det här är Christin Ljungqvists andra roman efter Kaninhjärta. Fågelbarn handlar om Hanna som även finns med in Kaninhjärta.

Fågelbarn är en tung historia om en trasig familj. Hannas mamma vill inget hellre än att hennes familj ska vara tillsammans och i harmoni och gör i och med det livet så mycket svårare för Hanna. Hanna som kan se de döda men gör bara sina föräldrar arga och osäkra när hon berättar. Hanna som också ser hur Jens blir allt mörkare och farligare.

Jag tycker att Christin Ljungqvist lyckas förmedla barnens och tonåringarnas känslor så väldigt bra. Hur svårt det är att vara barn eller tonåring när föräldrarna agerar utifrån sina egna behov mer än barnens.

I sommar blir det två år sen jag läste Kaninhjärta men jag kommer mycket snart se till att läsa den tredje boken Rävsång där Hanna också finns med på ett hörn.