No och jag är en rätt tunn bok men med allvarliga ämnen.Handling: Lou Bertignac är 13 år, minst, yngst och bäst i klassen. Trots ett IQ på 160 kan hon inte knyta skorna ordentligt. Hon har huvudet fullt av frågor. Med vidöppna ögon studerar hon människor, samlar på ord och ägnar sig åt alla möjliga experiment i hemmet (t.ex. mäta längden på toapappret i toalettrullarna) och slukar uppslagsverk.
Hon är enda barnet i en familj, med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa med glad fasad. I en mörk våning med fördragna gardiner tänker hon ut olika teorier för att tämja världen. Hon är hemligt kär i Lucas, som är längst, äldst, sämst men coolast i klassen.
När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen, väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej. No med sitt trötta ansikte, sina smutsiga kläder, sin tystnad. Hon lever ett kärlekslöst liv, upprorisk och skygg. No låter sig intervjuas inför föredraget, men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro.
Jag tycker om Lou, hon är mycket sympatiskt och vill så mycket samtidigt som hon är ungdomligt förvirrad och naiv trots sitt höga IQ. Ett tag blir jag orolig för att boken ska bli en rosenskimrande historia där en liten tjej lyckas ställa allt till rätta. Men så enkel är inte boken. Hamnar man på gatan så beror det inte bara på att man inte har något som bryr sig om en utan att bagaget är så mycket större. Jag tyckte om boken men den kändes lite för tunn för ämnena den tar upp. Som helhet är det en bra och läsvärd bok men aningen tunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar