Första delen i serien Queen!
Handling: Agneta Thorén är en ung polis och ensamstående mamma som efter en hörselskada i samband med en utryckning tvingas till skrivbordstjänstgöring på Stockholmspolisens stadsarkiv. Arbetet där är långt ifrån lika händelsefullt som aktiv tjänst – men allt förändras när hon förstår att någon med hög säkerhetsprövning döljer komprometterande uppgifter som leder hela vägen till det politiska toppskiktet.
I Stockholmsförorten Vällingby skyndar statsminister Olof Palme ut genom dörren med en marmeladsmörgås i ena handen och sin skrynkliga slips i den andra. Han slänger sig in i sin Fiat för att hinna till Rosenbad i tid. Några kvarter därifrån trampar Karin Johansson iväg på cykeln för att hinna med tunnelbanan. Karin var en av Sveriges första svenska kvinnliga poliser, men efter att ha arbetat i flera år på fältet kan hon konstatera att karriären stannat upp rätt betänkligt. En dag omkommer en av hennes nära väninnor i kåren i en tragisk olycka. Ovetande kliver Karin rätt in i ett getingbo av lögner, brott och konspirationer på högsta ort – och snart inser hon att hon har reducerats till en bricka i ett otäckt spel.
I slutet av förra året fick jag ett överraskningspaket från Norstedts med Denise Rudbergs serie Queen. Alla tre böckerna dessutom, vilket verkligen var oväntat. Jag är väldigt restriktiv med att ta emot recensionsexemplar med undantag för förra året tydligen då jag fick ovanligt många lockande förfrågningar. Och efter att ha varit en trogen läsare av Denise Rudbergs serier Marianne Jidhoff och Kontrahenterna så hade jag tänkt testa på Queen framöver även om serien inte lockade mig riktigt lika mycket som de andra två.
I den här boken flyttas vi till våren 1976. Jag var då fyra år och skulle fylla fem senare under året så minnena är lite luddiga. Men jag har ju definitivt tydliga minnen av 70-talet som helhet så ur det perspektivet är det kul att läsa boken. Boken är även fylld av exempel på produkter, mat, tv-program, radioprogram och så vidare från den tiden. Det är lite på gränsen till för mycket men eftersom jag ändå uppskattar påminnelsen så köper jag det.
Huvudpersonerna som vi får lära känna här är främst Karin som jobbar på våldsroteln och Agneta som hamnar i arkivet efter en hörselskada. I ett snabbt tempo växlar boken mellan kvinnorna och vi lär känna dem både privat och i jobbet. Personligen har jag lättare att relatera till Karin och det beror nog inte bara på åldern. Men samtidigt är jargonen rätt hemsk på Karins jobb och jag gissar att en hel del arbetsplatser förändrats rätt mycket på 50 år. Det finns också en obehaglig stämning i boken. Det finns hot utifrån som inte är så lätt att hantera för någon av dem. Även om de båda kämpar på.
Något jag lärt mig mer om efteråt är Geijer-affären som pågår friskt här och är inte riktigt avslöjad än. Men boken speglar otryggheten hos polisen för de som får veta mer än vad som är bra för dem. Saker som vissa gör allt för att dölja. Nu är det här en fiktiv bok så det är inte helt lätt att veta om vissa saker verkligen hände eller ej. Jag får även en känsla av att vissa riktiga personer är med i boken men med andra namn. Men jag kan personerna för dåligt för att känna mig säker.
Boken tar väldigt abrupt slut så om man ogillar cliffhangers så är det bra att ha nästa boken hemma. Den tar vid typ minuten efter att den här slutar. Det känns nästan som hur ett avsnitt i en tv-serie kan sluta där två avsnitt hänger i hop men ändå blev uppdelade i två. I det här fallet kunde jag börja på bok två direkt. Frågan är om det är samma sak mellan bok två och tre?
Betyget blir 3+. Jag rycktes med och läste för fullt men den känns lite tunn (300 sidor med mycket dialog och luft) och har ett väldigt abrupt slut. Jag misstänker att jag kommer tycka betydligt bättre om serien som helhet än den första boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar