Mikael Andersson föds 1964 utan armar och ben. Hans föräldrar chockas både av hans arm- och benlöshet men även över sjukvårdens behandling där barn som han helst ska gömmas undan. Men de börjar sen strida för sin son, först hans mor men sen även hans far och de gör mer än vad många andra föräldrar klarat vid den tiden.
I boken får man följa hans barndom, stunderna på Eugeniahemmet som han tvingades vara på till och från, skolgången, kompisar, jobb och kärleken.
Det är fascinerande att läsa om hans otroliga kämpaanda och hur många bra människor han haft och har omkring sig. Jag tror inte det funnits lika många kring honom om han gett upp och inte brytt sig om att försöka leva och finnas mitt bland alla. Men att han lyckats så pass bra beror i slutändan helt på honom själv.
En sak som förundrar mig är att nästan all hans ångest från tonåren känner jag igen. Och då har jag två armar och två ben och inte någon funktionsnedsättning. Det säger lite om hur sjuk tonårstiden kan vara och hur mycket osäkerheten kan hämma om det vill sig illa. Mikael Andersson överlevde sin tonår även om den periodvis var mycket tung och resultatet kan man läsa om här.
Ett extra plus är bilderna som finns med i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar