Handling: "Vi har många gånger sagt att det är vårt öde att älska varandra, att vi har älskat varandra i våra tidigare liv och att vi fortsätter älska varandra i våra kommande liv. I så fall är vi ständigt tillsammans, för alltid. Det är fantastiskt att leva. Vi är fortfarande sjutton år, min älskade Alma." Ichi
Sju år gamla möts Ichimei Fukuda och Alma Mendel för första gången och blir ögonblickligen förälskade i varandra. Han är son till trädgårdsmästaren på egendomen Sea Cliff och hon har skickats dit av sina föräldrar för att undkomma Förintelsen. Men deras vägar skiljs genast åt då Ichimei spärras in i ett interneringsläger med sin familj i öknen i Utah under andra världskriget.
Vid tjugo års ålder möts de igen och barndomens slumrande förälskelse väcks till liv, trots att Alma och Ichimei vet att deras kärlek är omöjlig och att deras hemliga förhållande aldrig får avslöjas. Alma och Ichimei hänger sig åt passionen i hopp om att den ska ta slut, men ju mer de försöker släcka åtrån, desto starkare växer den sig. Deras kärlekssaga ska aldrig fullbordas men den kommer att vara i mer än sju decennier.
I sommarbingogruppen på Facebook som jag är med i såg jag ett tips om den här boken och jag tyckte att den verkade intressant. Mitt bibliotek hade boken inne så jag passade på att låna den.
Förr, när jag var ung läste jag oftare böcker som ofta handlade om släkthistorier. I alla fall känns det så. Jag vet inte om det inte är lika vanligt längre eller om jag normalt sett väljer bort dem.
Det är Alma Mendel som är den röda tråden i den här boken. Men det är inte Alma som jag känner mest för utan det är alla som hon har kring sig. Boken börjar i nutid med Irina Bazili som börjar jobba på ett äldreboende med lite av varje. Där lär hon känna Alma och hon börjar jobba extra hos henne. Genom tillbakablickar får vi följa ett antal livsöden som visar på hur fruktansvärt människor behandlar varandra gång på gång och som visar på världens historia. På ett sätt blir det nästan för mycket i en och samma bok. Men det finns även en hel del kärlekshistorier av olika slag. Och trots alla hemskheter så är det inte en mörk bok.
Ju längre jag läser desto mer vill jag läsa vidare. Kanske beror det på att min semester precis startat och jag faktiskt kan unna mig att göra det. Det gör i alla fall att jag verkligen tyckte om den här boken. Den är på tre hundra sidor men rymmer så mycket utan att bli ytlig. Vissa saker forceras nästan fram men samtidigt är det inte dessa saker som hör till själva huvudberättelsen.
Den blir det åttonde krysset i min sommarbingo och i rutan: "En som berör".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar