Handling: I ett myllrande vimmel kantat av bittra familjefejder, kittlande kärlek och framtidsängslan växer Lila och Elena upp sida vid sida i 50-talets Neapel. De är bästa vänner och konkurrenter i allt, men snart sätter livet deras vänskap på prov.
I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Den här boken har blivit otroligt hyllad. Men sen har det även funnits vissa som inte alls förstår det stora med boken. Och jag blev både nyfiken och skrämd av den och kände att jag ville läsa den istället för att lyssna på den. Mycket för att jag hört att det är många namn i den och jag har mycket lättare då om jag ser dem skrivna. Nu i och med hyllvärmarutmaningen tog jag tag i den och är nöjd med det - även om jag inte kommer tokhylla den.
Den första boken i serien handlar om Elenas och Lilas uppväxt fram till Lila gifter sig sexton år gammal. Jag gissar att de borde vara födda runt 1944. Boken börjar i nutid(?) med att Lilas son ringer till Elena och berättar att hans mor försvunnit. Elena som känt Lila i över sextio år vet inte var hon är men är ändå inte förvånad. Och efter att ha läst första boken får vi inget svar alls på frågan utan det gäller nog att läsa hela serien för att få veta var Lila faktiskt tagit vägen.
Vi får verkligen lära känna Elena och Lila i den här första boken. Elena är berättaren och genom henne lär vi känna dem båda. De är båda väldigt intelligenta men det är Elena som får chansen att utbilda sig. Lila är förutom att vara väldigt smart också den som har en speciell utstrålning på gott och ont. Så jag tycker att Elena Ferrante verkligen lyckas få fram dessa tjejers personligheter och hur komplext det kan vara att växa upp.
Jag tycker också att stämningarna förmedlas på ett väldig bra sätt. Jag kan inte se mycket rena miljöbeskrivningar men ändå så känns det som att jag på något sätt fått det förmedlat. Jag målar upp det fattiga kvarteret i Neapel men i själva verket handlar det mer om människorna, hur de är, beter sig och hur de upplevs.
Så trots att jag inte faller pladask för boken tycker jag ändå mycket om den och vill gärna fortsätta läsa serien.
Den får betyget 4 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar