Handling: En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll. Vibeke Olssons roman Molnfri Bombnatt är en drabbande skildring av tiden kring och under andra världskriget i Tyskland. Det är en berättelse om kärleken mellan Hedwig och SS-mannen Wilhelm Schurbiegel, om att byta medborgarskap och plötsligt vara främling. Det är också en berättelse om Sverige då och, inte minst, nu.
Det känns som jag har läst rätt många böcker nu om andra världskriget och även att det varit en trend senaste åren. Kanske för att de sista överlevarna håller på att dö ut. I alla fall de som var tillräckligt gamla när det skedde för att ha minnen därifrån. Och det är helt förståeligt. Kanske också på grund av de rasistiska vindarna som blåser över oss allt mer.
Jag har sett att just den här boken hör till de som blivit lite mer hyllad trots att den har ett antal år på nacken. Den kom redan 1995. Jag köpte den begagnad för ett antal år sen och sen har den tyvärr blivit liggandes. Men i och med hyllvärmarutmaningen på Instagram har jag verkligen börjat ta tag i mina hyllvärmare och det är så härligt när sådana här guldklimpar slutligen blir lästa.
Nutidsdelen utspelar sig under 1993 här i Sverige där skinnhuvudena märks allt mer på Stockholms gator. Hedwig hör orden de ropar och kastas tillbaka till hur det var där i Tyskland under andra världskriget. Hedwig själv får vi följa från 1933 när hon är elva år. Om uppväxten i Tyskland som inte var problemfri alls. Om kärleken till en SS-man och vad de visste och trodde om kriget. Och vad de insåg men inte ville veta.
Här finns människor av alla slag och många olika perspektiv. Det gillar jag verkligen. Det blir inte så svart och vitt som det ibland kan vara. Och det blir också tydligare med synen på Hitler och hur det var att gå emot strömmen. Eller inte.
Boken handlar också om efterkrigstiden både i Tyskland och här i Sverige. Och synen på tyskarna och nazisterna. Och alla sår som de från kriget har. Och hur lätt det är att döma nu när alla fakta har kommit fram. Det senare kommer i glimtar allt eftersom åren går.
Det här var definitivt en av de bättre skildringarna jag läst om andra världskriget och den får betyget 4,5 av mig.
Här är en annan favoritbok som rör andra världskriget:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Och en av de absolut bästa och hemskaste är:
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar