Handling: Måndagen den 20 mars 1995. I Tokyos tunnelbana släpper fem medlemmar ur en religiös sekt ut gas som är tjugosex gånger giftigare än cyanid. tolv personer avlider och tusentals skadas, många av dem svårt.
Hur kan man vilja döda så många oskyldiga människor? Hur kan man så hängivet följa en sektledare? Hur hanterade japan detta nationella trauma? Författaren Haruki Murakami bestämmer sig för att intervjua människor som drabbats och medlemmar ur den sekt som genomförde attentatet - de oväntade, skrämmande och tankeväckande svaren leder vidare till en kritisk granskning av den kollektivistiska japanska kulturen.
För några år sen bestämde jag mig för att läsa något av Haruki Murakami och beställde hem den här boken. Men missade att den bestod av 600 sidor och därefter blev den liggandes. Så jag hann läsa en vanlig roman av honom innan den här - Den färglöse herr Tazaki som sambon köpte på en bokrea.
Men nu när jag kämpar med att beta av ett gäng hyllvärmare blev den till slut läst. Jag vet inte särskilt mycket om Japan och ännu mindre om Aum så de var definitivt en intressant bok på många sätt. Boken består av väldigt många intervjuer. Och om jag förstått det rätt blev det först en bok på ca 400 sidor men som sen utökades senare med intervjuer av människor som varit en del av Aum. Och jag tycker att det var bra trots tjockleken.
I delen om de drabbades intervjuer blir det väldigt många liknande historier vilket gör det rätt tråkigt mitt i allt hemska. Min behållning är att det även blir lite bakgrundshistoria kring varje person och också vad som hänt med personen efteråt. Som att japaner generellt är väldigt plikttrogna. Men också hur tufft vissa offer fick det efteråt eftersom kollegorna på vissa jobb hade svårt att acceptera att offret hade problem efteråt (huvudvärk, ögonproblem, PTS osv). Det syntes ju inte på personen. I samma veva som jag läste den här lyssnade jag på hur osäkert det är med vittnesuppgifter när något händer. Det kan ha varit terrorexpertens Magnus Ranstorps sommarprat och därför tog jag den delen med en nypa salt. Det kändes inte heller relevant vem som exakt gjort eller sagt vad i kaoset. Utan mer att det blev kaos.
Det här hände dessutom 1995 innan internet hade exploderat och då det var enkelt att sprida information. Istället står många sjukhus helt handfallna av strömmen skadade och på vissa ställen skickades folk hem för de inte visste att något hänt eller där de kunde diagnostisera det.
Styckena efter första delen av intervjuerna försökte jag läsa min sista jobbvecka innan semestern och det var helt hopplöst att hänga med trött som jag var. Det var Haruki Murakamis reflektioner kring det han lärt sig bland annat och vad som kändes som en amatöranalys över ledaren. Och för mig om saknar inblick i sekten Aum och Japan var det inte lätt att hänga med. Så det var ett tungt parti.
Sen kom den tillagda delen med intervjuer med deltagare från Aum men som inte varit inblandade i attentatet. Det var betydligt mer intressant. Dels att få en känsla för dessa människor (sökare på många sätt som inte passat in) och dels att få en inblick i sekten och hur den sköttes och sen förändrades.
Boken hade tjänat på att kortas ner. Men inte den den sista delen som lades till senare utan ett antal av intervjuerna om offren.
Mitt slutbetyg blir 3+. Det hade blivit högre om boken kortats ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar