Den lysande världen av Siri Hustvedt

En komplex bok om manligt och kvinnligt i en konstnärlig värld!

Handling: Konstnärinnan Harriet Burden känner uppgivenhet inför att ständigt förbises av New Yorks konstnärselit. Då bestämmer hon sig för att genomföra ett experiment: hon döljer sin identitet bakom tre påhittade manliga konstnärsalias. Men när hon till sist träder fram får hon inte den reaktion hon förväntat sig.

Siri Hustvedts nya roman kan beskrivas som en intellektuell deckare i konstvärlden. I centrum står en avliden, sedan länge bortglömd konstnärinna, vars verk plötsligt uppmärksammas på nytt - inte minst tack vare hennes unika synsätt på identitet, kön, femininitet, konstnärlig makt. Jakten på henne går via anteckningar, dagböcker, artiklar, spridda minnesbilder av barn, älskare, vänner. Fram träder en kvinna som under sitt liv bar flera motstridiga masker och vars psykologiska dubbelspel också fick tragiska konsekvenser. 

Siri Hustvedt har skrivit en av mina absoluta favoritböcker - Vad jag älskade! Men ingen av hennes övriga böcker har ens kommit i närheten till att kännas lika bra. Någon av hennes tidigare väckte en sträng i mig men den var lite för kort för att bli så bra som Vad jag älskade. Däremot har jag inte vågat läsa om den. Utan jag läste den när jag var på min första semesterresa med min nu man. Hyfsat ung och barnfri. Så böcker kunde få ett helt annat fokus då. Just den här boken köpte jag för några år sen men efter att ha läst några mindre positiva recensioner blev den liggandes. Men nu kände jag att det var dags. 

Konsten spelar en stor roll i flera av Siri Hustvedts böcker. Så jag förstår att det är något som måste beröra henne. I den här boken så utmanas konstvärlden med att en kvinnas konst visas i en mans namn. Eller snarare tre män med en tids mellanrum. Blir kvinnans konst uppmärksammad på ett annat sätt? Och hur skiljer man till slut mellan konsten och konstnären eller är de snarare ett paket i vissa lägen?

Som en karaktär i boken uttrycker det: "Hon ville att alla skull förstå vilken komplicerad sak perceptionen är, att det inte finns något objektivt sätt att se någonting".

Boken är upplagd som en reportagebok så det är lätt att tro att det faktiskt inte är en roman först. Och jag måste erkänna att jag blir förvirrad när jag börjar läsa boken och inte alls förstår upplägget. Dessutom börjar den med Redaktörens förord som inte säger mig något - eftersom jag inte läst boken och har koll på alla namn som nämns. Så bara det känns konstigt.

Vi får i alla fall höra Harriet Burdens historia efter att hon dött genom ett antal röster, inklusive hennes egen (men då genom diverse anteckningsböcker hon lämnat efter sig). Men inte allas röster eftersom alla inte finns kvar. Och vilka röster är egentligen trovärdiga? 

Det har var en tung bok att läsa. För mig som är både introvert och rätt logisk så är boken utfylld av otroligt många svamlande röster. Flera som kämpar med att låta kulturellt intellektuella. Här och var lyfter den men sen sjunker den och blir rätt tröttsam. Lyckligtvis gör vissa röster att jag ändå kommer igenom boken som hennes bästa väninnas röst och hennes barns. Och eftersom det var just Siri Hustvedt så kämpade jag på när jag väl läst hyfsat långt i boken. 

I slutändan blir bokens betyg 3 av 5. Det är ett viktigt och intressant ämne men upplägget blir inte bra enligt mig.