Journal 64 av Jussi Adler-Olsen

Jussi Adler-Olsens fjärde bok.

Handling: Fram till för bara 40 år sedan skickades missanpassade kvinnor till Kvinnohemmet på ön Sprogø för att glömmas bort. Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på den lilla isolerade ön utanför Danmarks kust. För vissa innebar livet på ön oinskränkt makt, men för de flesta en fruktansvärd misär. Dit kom Nete Hermansen, och hon lyckades även ta sig därifrån. Trodde hon. 

En dag hinner hennes förflutna ikapp henne och det blir inledningen på en av Avdelning Q:s hittills svåraste utredningar. Vad döljer hennes förflutna? Vad hände egentligen med henne? Vart försvann människorna runt henne? Och vem låg bakom?

Manad av sina envisa assistenter, Assad och Rose, börjar Carl Mørck att arbeta med det gamla fallet. Snart går det upp för den lilla gruppen att fallet blott är en liten del av något mycket större. Det handlar om övergrepp av det värsta slaget och det pågår fortfarande. Samtidigt har Carl egna problem på det privata planet. Ett annat fall har nämligen blivit aktuellt, en gammal mordutredning från 1978 där Carls farbror drunknade under mystiska omständigheter. Utredningen lades ner i brist på bevis, men det fanns två huvudmisstänkta: kusinerna Ronny och Carl Mørck.


Precis som de tre tidigare är Jussi Adler-Olsens fjärde bok spännande och välskriven. Trots det blir jag inte totalt tagen av historien som jag blev av första och tredje boken. Det kan ha att göra med att jag inte haft riktigt läsro senaste tiden på grund av att det varit mycket både på jobbet (i synnerhet) och hemma. Eller för att det hände så mycket olika saker i boken att det blir lite splittrat, i synnerhet som jag bara kunnat läsa kortare stunder åt gången.

Den här gången får man veta lite mer (med betoning på lite) om Rose men Assad är fortfarande ett oskrivet kort. Sakta, sakta händer det saker i Carl Mørcks privatliv och i fallet som gjorde hans kollega förlamad. Men mycket återstår och jag längtar trots allt mycket efter nästa bok.