Handling: Det har gått ett år sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka. Sedan dess lämnar hon knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans. Bokkaféet som hon drivit - Lyckliga människor läser och dricker kaffe - står och förfaller.
Men hennes vän Félix försöker envist locka ut henne i verkligheten igen, och för att få vara ifred och fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. Där gör hennes rara hyresvärdar allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras brorson, som blir hennes granne. Någon odrägligare typ har Diane aldrig träffat, men efterhand börjar hon inse vad som döljer sig under den hårda ytan...
Den här boken lånade jag på biblioteket i början av sommaren och under den sista lediga dagen på semestern läste jag den. Jag hade läst ut Ljuset vi inte ser under förmiddagen och ville ha en bok som kändes "enkel" och kort. Samtidigt ville jag inte ha en allt för lättsinnig eftersom jag var rädd att kontrasten skulle bli allt för stor.
Boken är otroligt lättläst och är på under två hundra sidor. I början känner jag mig så otroligt berörd av hennes sorg. Hennes förlust är verkligen hemskt och något som vi alla med familj fruktar ska hända.
Diane åker sen till Irland för att komma bort från allt. Där förändras stämningen i boken men samtidigt är det där hon börjar läka. Jag var lite orolig att hennes möten med grannen skulle bli lite väl harlequin-lik men jag tycker att det fungerar rätt bra i synnerhet med tanke på hur kort boken är. Men jag blir inte berörd på samma sätt utan läser med mer distans.
Jag läste att det här är en egenutgivning från början men att boken sen blev en succé. Sånt är alltid kul att höra om och ger säkert hopp till många som vill bli författare.
Betyg 3 av 5.
Jag tyckte mycket om den här!
SvaraRaderaJa, den var fin.
Radera