Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Den här boken var precis lika bra som jag hade hoppats. Språket var lite mer avancerat och innehöll mer filosofi än vad jag var medveten om bara.

Handling: Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

Under första halvan av boken får man bekanta sig med Paloma och Renée. Först efter det att japanen Kakuro Ozu kommer in i bilden möts de på riktigt. Jag njuter av språket och funderingarna även om jag inte är helt med alla gånger när de filosofiska tankarna blir allt för djupa. Men det gör inget. Resten är behållning nog. Mest njuter jag av handlingen med Portvakten Renée Michel.

Trots att jag är helnöjd med mitt liv så får jag ändå lust att grotta i en portvaktsbostad i Paris och fördjupa mig i litteratur och konst samt vara en tyst iakttagare av husets snobbiga invånare. Men det boken egentligen säger mig är att det är så otroligt viktigt att bli sedd och uppskattad för den man är. Att få finnas till för andra men även att andra finns där för en själv. Att få kommunicera med någon som förstår ens tankar och funderingar. För det är först då bokens personer börjar leva och känna på riktigt.