102 minuter handlar om World Trade Center den 11 september 2001. Trots att man kan vara rätt mättad den händelsen så är boken väldigt intressant.Från Adlibris sida: Kl 08.46 den 11 september 2001 hade 14 000 människor anlänt till World TradeCenter, redo att börja sin arbetsdag. Istället, under de följande 102 minuterna, skulle de alla bli en del av århundradets drama. Av de miljoner ord som skrivits om denna smärtsamma dag har de flesta formulerats av utomstående betraktare.
New York Times-reportrarna Jim Dwyer ochKevin Flynn har valt att gå till väga på ett mer avslöjande sätt. 102 minuter baserarsig helt och hållet på hur människor som befann sig inuti tornen upplevde det. Här får vi ta del av de okända historier som berättar om vanliga människor som utför ovanliga dåd för att rädda sig själva och andra. Till sin hjälp har författarna haft hundratals intervjuer med överlevande och räddningspersonal, muntliga berättelser, och oräkneliga telefon- radio- och e-postmeddelanden. Utifrån ord och handlingar av vanliga män och kvinnor väver de en episk skildring om kamp, beslutsamhet och sinnesnärvaro.
102 minuter är både en gripande berättelse och undersökande journalistik när den är som bäst. De visar att även om så många människor såväl uniformerad räddningspersonal som civilister reagerade med stor tapperhet, gjorde de detta motbakgrund av otillräcklig byggnadssäkerhet och tragiska brister i New Yorks beredskapför nödsituationer. Dwyer och Flynn ger röst åt dem som var där, tar oss med in i infernot och låter oss se katastrofen lika väl som heroismen. De berättar med stor auktoritet den gripande historien om männen och kvinnorna - de 12 000 som undkom och de 2 749 som dog - under 102 ödesmättade minuter.
Jim Dwyer och Kevin Flynn är båda från New York och garvade tidningsjournalister. De är flerfaldigt prisbelönta både tillsammans och var för sig. Nu skriver de båda för New York Times.
Den är rätt kronologiskt upplagd men berättelsen bryts av med information om dåtida beslut på hur byggnaden skulle byggas, brandsäkerhetstänk (eller bris på det), briser i kommunikationer mellan polis och brandkåren mm. Boken nämner enormt många olika människor och återkommer bara till ett fåtal så det finns ingen huvudperson i boken.
Jag tyckte boken var väldigt intressant och obehaglig att läsa. Man lider med dem alla som dog och blir arg över de som dog i onödan. Samtidigt förstår man att hur förvirrat allt var och att de som hade en liten helhetsbild inte kunde förmedla den vidare på grund av bristerna i kommunikationsmedel och det allmänna kaoset. Attentatet mot World Trade Center 1993 gjorde att det som var rätt då blev helt fel här. Där brann det längst ner och då var det helt rätt att stanna kvar för trapphusen rökfylldes. 2001 överlevde man bara om man tog sig ner och ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar