Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta av Monica Wilderoth

Poetisk, tragisk men ändå en rätt lättläst bok.

Handling: Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna efter sin systers död. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att gå på begravningen. Redan från början råder det explosionsrisk i mammans lägenhet, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda - efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Tyvärr hade jag lite för höga förväntningar på den här. Jag hade föreställt mig att den var lite mer som Helena Von Zweigbergks Sånt man bara säger. Men här skiljer sig språket åt totalt. Man får heller ingen bakgrund till stora delar av historien. Vem är egentligen Blenda? Varför har hon inget jobb till exempel? Ändå finns det någon som tilltalar. Att bara följa med i nuet och att bara känna deras sorg.

Ett litet utdrag:

"Hennes ögon blir blöta och det är tur att pappa håller händerna där han håller dem för då kan hon inte le och det hade hon inte kunnat nu.
Det stramar i hela situationen.
Efter en evighet ser pappa att hon inte har något bagage och säger men du har ju inget bagage."