Handling: Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys, och Jack Rappe är den verklige alfahannen bland de manliga skådespelarna. Därför blir det också en sensation av stora mått när Rappe hittas på bryggan med ett livshotande sår i magen. Jack Rappes våldsamhet verkar till slut ha hunnit ikapp honom själv.
Jag tyckte om Smuts och Dödergök mycket på grund av deras viktiga ämnen. Men Alfahannen fungerar inte för mig. Jag kan inte leva mig in i karaktärerna på ett sätt så jag känner för dem tyvärr. Jag förstår att hon vill belysa film- och teaterbranschens mansdominans men det hjälper inte. Även hur snedvriden en rättegång kan vara, vilket går fram delvis.
Ett av mina problem är att jag inte kan förstå hur någon kan stanna hos ett svin som Jack Rappe. Katarina Wennstam lyckas inte få mig att förstå det karismatiska med honom även om jag kan förstå att en viss typ av kvinnor kan tilltalas av att få vara med honom. Men jag får inte ihop det med bokens kvinnliga huvudperson. Det finns mer att säga men då avslöjar jag för mycket om boken.
Jag stör mig också på rättegångsdelen som vill så mycket. Det är i sådana här fall som Roslund och Hellström lyckas så bra. Jag kan ana vad Wennstam vill få fram men det blir för mycket och inget blir tillräckligt djupt för att bita sig kvar i mig.
Det som var bra var beskrivningarna av filminspelningen och även jobbet kring lanseringen av filmen vilket gjorde historien lite mer begriplig trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar