torsdag 30 augusti 2012

Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff

En bok som jag så gärna vill tycka om...

Handling: Siri är psykolog och psykoterapeut. Till hennes praktik på Södermalm kommer alla sorters människor. De hänger av sig kappan, tar några klunkar vatten och berättar om sina djupaste rädslor och mörkaste hemligheter. Men Siri bär också på en smärta. Hon är änka sedan hennes man omkom för ett år sedan, och i skärgårdsstugan som skulle blivit deras drömhem känner hon sig alltmer ensam och rädd.
Så hittas en av hennes patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring?
Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.

Många hyllar denna bok och den har fått ligga länge eftersom jag känt mig lite skeptisk. Mitt problem är att jag har oerhört svårt för både böcker och filmer där "någon därute i mörkret vill någon illa". Just den här krypande skräcken är ungefär lika behaglig för mig som att sitta i väntrummet utanför gynekologen eller tandläkaren. Min sambo tycker det är riktigt tråkigt att jag inte vill se rysare med honom.

Däremot tycker jag om att huvudpersonen är psykolog och psykoterapeut och att vi får följa en del sessioner. Det är en helt ny miljö för mig och väldigt intressant.

Nu är den stora frågan om jag kommer läsa något mer av dem? Klarar jag av Siris mörker och osäkerhet? Klarar jag av mer av det okända mörka som smyger därute? Självklart så klarar jag det, frågan är om jag vill? Sen hänger det mycket på om andra boken följer ett liknande mönster...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar