Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

En lite annorlunda bok om en annorlunda tjej...

Handling: Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

Det kan inte vara lätt att komma med en uppföljare till En man som heter Ove. Den har blivit så oerhört uppskattat av många - inklusive mig själv. Men den här känns bra. Den är något helt annat men ändå med samma underliggande humor.

Jag har själv en sjuåring hemma men jag måste erkänna att det nog inte finns en enda likhet mellan min son och Elsa än åldern. Men Elsa är annorlunda precis som hennes mormor.

Nu när jag läst hela boken uppskattar jag historierna om alla personer som Elsa får söka upp och hur hon sakta får veta hur allt hänger ihop. Det är en samling av udda människor som alla har en historia som orsakar deras nuvarande och ofta lite osociala beteende. Där finns det en likhet med En man som heter Ove. Precis som med Ove får man här veta varför alla beter sig som de faktiskt gör. Varför alla har dessa ibland rätt irriterande egenheter. Det är också en nyttig påminnelse om att man inte ska döma personer för snabbt.

Det som jag uppskattade minst med boken var sagorna kring kungariket Miamas - även om det fanns ett syfte med dem. Om jag någon gång ska läsa om boken kommer jag läsa dessa bitar mycket noggrannare och kanske se mer saker i dem än vad jag lyckades med här.

Den här kanske inte kommer på min tio-i-topplista men den hamnar definitivt på den övre halva av mina lästa böcker.