Handling: Vid femtiotvå års ålder har fotografen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild.
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.
Jag tycker om den första halvan av boken där man lär känna Jacky och hennes liv som fotograf. Hon lever inte som många andra ett inrutat familjeliv med ett åtta till fem-jobb utan istället fotograferar hon till utställningar men gör även mer rutinuppdrag för att trygga sin inkomst.
Efter hand kommer det fram att hennes barndom påverkar henne mer än hon vill erkänna. Att växa upp som endabarn till en alkoholiserad mamma och en mycket frånvarande far har påverkat henne. Hon har svårt att se sig själv leva ett vanligt parliv men det finns ändå en längtan efter det. Hon intalar sig ändå att hon är nöjd med att vara en älskarinna och få både närhet och stor frihet.
Eftersom jag själv gillar fotografering njuter jag av delen som handlar om hennes tidigare utställningar, tankar på kommande utställningar och tankar kring fotografering generellt. Även hennes besök på Fotografiska väcker en önskan att faktiskt ta mig dit.
Men mötet med Monia ger oanande konsekvenser i hennes liv. Monia som inte lyckas med något eller lyckas för bra med vissa saker. Bakslag av olika slag gör Jackys liv väldigt instabilt och man snurrar runt i känslostormarna. Ibland vet jag inte vad som är verkligt och vad som är dröm.
Jag försöker förstå vad Konsten att dö vill säga mig. Det känns som att slutet knöts ihop för snabbt, att det fanns en tanke men att den inte gick ända fram - i alla fall inte till mig. Jag förstår att det är en bok som inte knyter ihop alla trådar men jag hade behövt få några få svar för att riktigt förstå den och det i sin tur att lett till att den skulle ha hängt kvar längre.
Efter hand kommer det fram att hennes barndom påverkar henne mer än hon vill erkänna. Att växa upp som endabarn till en alkoholiserad mamma och en mycket frånvarande far har påverkat henne. Hon har svårt att se sig själv leva ett vanligt parliv men det finns ändå en längtan efter det. Hon intalar sig ändå att hon är nöjd med att vara en älskarinna och få både närhet och stor frihet.
Eftersom jag själv gillar fotografering njuter jag av delen som handlar om hennes tidigare utställningar, tankar på kommande utställningar och tankar kring fotografering generellt. Även hennes besök på Fotografiska väcker en önskan att faktiskt ta mig dit.
Men mötet med Monia ger oanande konsekvenser i hennes liv. Monia som inte lyckas med något eller lyckas för bra med vissa saker. Bakslag av olika slag gör Jackys liv väldigt instabilt och man snurrar runt i känslostormarna. Ibland vet jag inte vad som är verkligt och vad som är dröm.
Jag försöker förstå vad Konsten att dö vill säga mig. Det känns som att slutet knöts ihop för snabbt, att det fanns en tanke men att den inte gick ända fram - i alla fall inte till mig. Jag förstår att det är en bok som inte knyter ihop alla trådar men jag hade behövt få några få svar för att riktigt förstå den och det i sin tur att lett till att den skulle ha hängt kvar längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar