Hägring 38 av Kjell Westö

En finlandssvensk bok som även rymmer lite finlandssvenska formuleringar...

Handling: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Den här boken fick sambon av mig i julklapp. Eftersom han vuxit upp på Åland tycker han att det är intressant med det finlandssvenska och han roas även över vissa formuleringar som är så självklara för honom  men inte för mig (men med det menar jag inte att finlandssvenska och "åländska" är samma sak men de har vissa gemensamma formuleringar). Kjell Westö är också en av författarna som ska vara med på Vi:s författarkryssning senare i mars och som vi ska åka på. Han har också nominerats till flera priser för den.

Titeln på boken syftar delvis på året 1938 och som svensk har jag tyvärr rätt dålig koll på Finlands historia men har genom Kjell Westö lärt mig lite. Dels genom Hägring 38 men också via Där vi en gång gått men som vi bara sett som film. Den hade varit bättre att se som tv-serie eftersom det inte är helt lätt när den forceras

. I stort sett växlar boken mellan att följa Claes Thune och hans sekreterare Matilda Wiik. Under en stor del av boken tycker jag att det är så mycket intressantare att följa Matilda eftersom det kring Claes Thune ofta är politiska samtal och funderingar över strömmarna som är i Europa. Samtidigt lär jag mig mycket där men det blir lite för mycket alkohol och karlprat för att jag ska fångas helt. Matilda är också mycket mer intressant som person medan Claes Thune är lugn, lite tråkig och också rätt ensam. Det är hans vänner som är mer extroverta och ger mig känslan för tidens politik på gott och ont. 

Boken utspelar sig huvudsakligen i Helsingfors men Stockholm finns med på ett hörn. Det får boken att bli ännu mer levande för mig. Det känns som Kjell Westö lagt mycket tid på efterforskningar när han skrev den här (och även sina tidigare böcker). 

Slutet kommer rätt abrupt men är inte helt oväntat. Jag har funderat på om jag velat ha det lite mer utdraget men jag tror inte det hade gjort så stor skillnad. 

Jag har alltid två böcker igång och medan jag läste den här så lyssnade jag även på Jo Nesbös Rödhake och trots att de är två helt olika böcker så finns det en hel del likheter med dem. Jag vill inte nämna exakt vilka eftersom man då får veta lite för mycket om Rödhake. Men några kopplingar är att det handlar om våra grannländer, andra världskriget, ryssar och nazismen och olika lojaliteter.