Handling: Paris 1965: Rum nummer ett på lilla Hôtel d"Amour på rue d"Amour i det sjätte arrondissemanget är större och finare än de andra, och det är rummet som berättar historien om de människor som kommer och går. Till sin hjälp har hon La clé, nyckeln som följer med gästerna ut på stan och kan avslöja vad som sker där; La fenêtre, fönstret, som berättar vad som händer ute på gatan och Bakélite, den gamla telefonen som skvallrar om inkommande samtal. Berättelsen handlar också om den unga städerskan Estelle som tvingats fly från sin onde far i en landsortsby, om hennes längtan efter kärlek och om rummets ständiga oro för henne. Under historiens gång upplever rummet glädje och sorg, kärlek och svek, hopp och förtvivlan, lögner och svidande sanningar. Och till och med ett giftmord! Som om detta inte vore nog är rummet och hennes vänner nervösa för att den skrikande, svärande och ytterst labile ägaren Darcel Chagal ska göra allvar av sitt hot om att sälja hotellet.
När jag först läste om den här boken trodde jag helt klart att jag såg fel på författarnamnet. Jag förknippar inte alls författaren men den här typen av bok och ännu mindre en som utspelar sig i Frankrike. Men innehållet intresserade mig och jag tog och lyssnade på den.
Jag måste erkänna att jag först hade lite svårt med att berättarrösten är ett rum. I synnerhet när den beskriver alla goda delikatesser som finns i en butik på gatan. Hur kan ett rum veta om något är gott liksom? Men eftersom jag ändå vill lyssna på boken väljer jag att ignorera det och lyssna på. Rummet får hjälp med sina iakttagelser av fönstret, telefonen och även nyckeln som dessutom ofta får följa med personen ut på sina vandringar och kan rapportera om vad gästen gjorde utanför hotellet.
Det blir ett antal olika livsöden som passerar. Vissa berör mer än andra. Som alltid med novellsamlingar (även om den kanske går som en roman så känns den som en novellsamling) så är det ibland frustrerande att bara få vara med en kort stund. Sen finns det en hel del fall där det räcker bra. Då och då upprepar rummet vilken bra människokännare den är och det känns aningen upprepande. Där vet jag att jag är känsligare när jag lyssnar på en bok än när jag läser. Vissa saker blir mer tydliga i en lyssning som går saktare än när jag läser.
Som helhet var boken definitivt läs- eller lyssningsvärd så jag kan gärna rekommendera den. Däremot lär den ganska fort försvinna från minnet. Det blir lätt så där man aldrig kommer någon riktigt nära. Visst finns städerskan Estelle där men det räcker inte.
Betyget blir en stark trea.
Jag har känt mig lite nyfiken på denna, just för att det är en författare som jag förknippar med en helt annan typ av bok. Just nu känner jag att jag kanske vill läsa den någon gång, men det är ingen bok jag behöver äga :)
SvaraRaderaDet var definitivt en trevlig läsupplevelse och om du fortfarande lyssnar på böcker så passar den bra till det annars. Men jag hade heller inte köpt den som inbunden.
Radera