Mörka strömmar av Arnaldur Indridason

En bok som jag inte hade några förväntningar på.


Handling: En man hittas i en lägenhet i centrala Reykjavik med halsen avskuren och med flera skärmärken på halsen. Han har också byxorna nerdragna till fötterna och på överkroppen en t-shirt av mer kvinnligt snitt som det står San Francisco på. Under hans säng hittas en lila ullschal.
Elínborg tar denna gång hand om utredningen; Erlendur gav sig ju i väg till sina barndomstrakter på östra Island i förra boken, Frostnätter.
Elínborg känner lukten av tandoorikryddor i schalen - hon är ju intresserad av all slags matlagning, och det är faktiskt hennes näsa som för denna utredning framåt.

I den döda mannens svalg finner man rester av Rohypnol och man kan konstatera att han haft samlag strax innan han dog. Elínborg rotar vidare i den dödas bakgrund och följer spåren bakåt. De leder henne till ett dystert blåshål till landsortshåla, på väg att dö eftersom fisket spelat ut sin roll. Där finns en kyrkogård, inringad av ett stengärde, sluttar ned mot ett blygrått hav.
Som så ofta i Arnaldur Indridasons böcker spelar det förflutna en stor roll för de efterlevande - ingen kommer undan den hämnd som drar genom de mörka strömmar som uppkommit genom gamla illdåd eller oförätter.

I den här boken lyser Erlendur Sveinsson med sin frånvaro och istället får vi stifta bekantskap med Elinborg och hennes familj vilket är enbart positivt för mig. Inte för att jag inte gillar Erlendur utan för att jag gillar Elinborg. Några som skrivit om boken tycker att den inte är i klass med tidigare böcker och jag antar att bristen på förväntningar gjorde att jag faktiskt tyckte riktigt bra om den. Ok, jag håller med om att själva kriminalgåtan kanske inte var så väldigt spännande utan rätt ordinär. Men det gjorde inget då behållningen var just Elinborg som jag hoppas få läsa mer om. Samtidigt blir man nyfiken på vad som händer med Erlendur så jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan nästa bok kommer.