Handling: Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en dammig mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet, från ryggen ner till benen, vrider sig ett ohyggligt födelsemärke, som att hon har blivit gripen av djävulens hand. Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA. Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre, som kräver att Jamilet lyssnar på hans historia, i utbyte mot att han inte avslöjar hennes illegala vistelse. När Señor Peregrino tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till det legendariska Santiago de Compostela förändras allt. Señor Peregrino är en poetisk och överraskande berättelse om att aldrig mista tron på kärleken. Om att våga leva på den sköra linjen mellan fantasi och verklighet.
Boken går snabbt att läsa och är spännande. Däremot kan jag inte hålla med om att bara för att man tyckte om Vindens skugga och Tusen strålande solar så kommer man älska den här (det står så på framsidan av boken). Likheterna är rätt vaga.
Historien om Jamilet är intressant och Cecilia Samartin beskriver det väldigt målande så man kan lätt föreställa sig hur det skulle kunna se ut. När jag läste om flykten såg jag dessutom filmen Sin Nombre framför mig som beskriver hur en flykt till USA kan se ut.
Jag är inte riktigt lika intresserad av Señor Peregrinos historia även om den på många sätt är bra och intressant. Det enda jag inte är säker på är vad jag tyckte om slutet och det stör mig. Men det kan också göra att boken finns kvar lite längre i minnet och inte glöms bort så fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar