Den femte årstiden av Mons Kallentoft

En bok som inte var lätt att lyssna på.

Handling: Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga. Den femte årstiden är den femte delen i den kritikerhyllade serien om Malin Fors vid Linköpingspolisen. Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för flera år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från St Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om? Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.

Det blev inte bara fyra böcker om Malin Fors utan fem. Och den här var oerhört brutal och hemsk att lyssna på. När man läser en bok kan man skumma när scenerna blir allt för hemska men när man lyssnar går präntas varje detalj in i en långsamt och brutalt. Att spola skulle förstöra boken. Att få lyssna på hur en man torterar en kvinna på ett fasansfullt sätt är oerhört obehagligt. Men trots det kändes det bra att få fortsätta att följa Malin Fors. Att se hur hon hanterar att vara nykter alkoholist. Att leva med en nya man. Att ha en utflugen dotter. Och Malin Fors är inte känd för att göra livet lätt för sig.

Kallentoft har annars ett poetiskt språk som passar väldigt bra att lyssna på. Torsten Wahlund gör som vanligt ett bra jobb som uppläsare. Att de döda får röster har jag inget alls emot men jag har däremot lite svårt för att de döda alltid är så oerhört verbala. Det blir vackert men samtidigt lite för overkligt.

I det stora hela tycker jag den här boken var bra. Den är inte hans bästa men den håller ändå en hög nivå som de brukar göra. Och den här boken känns mer som ett avslut än den förra.