Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen

Precis som en deckare ska vara!

Handling: På polisstationen i Wick, långt borta i Skottland, stod en grön, repad flaska i fönsterkarmen under lång, lång tid. Den var liten. Ingen tog någon notis om den. Ingen märkte brevet inuti. Därför undrade ingen vad de halvt utplånade bokstäverna HJÄLP kunde betyda. 
När kriminalinspektör Carl Mørck på omvägar får den gamla flaskposten i sina händer, tror han först att det nästan utplånade nödropet är resultatet av ett grovt pojkstreck. Men efterhand som han och hans assistent Assad lyckas avkoda mer och mer av brevet, inser de att två pojkar förts bort någon gång på nittiotalet och att flaskposten är det enda livstecken man fått från dem sedan dess. Men vilka är pojkarna? Varför har deras föräldrar aldrig anmält dem som saknade? Och vad hände med pojkarna? 
Carl och Assad dras längre och längre in i en beräknande och känslokall kidnappares nät, och plötsligt går det upp för dem att tiden håller på att rinna ut. Även om många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv. Mardrömmen tar aldrig slut. 

Det här är Jussi Adler-Olsens tredje bok om Carl Mørck och den bästa hittills. När jag väl kom igång så blev det mer eller mindre sträckläsning av den. Han lyckas bra med att behålla spänningen genom hela boken utan att det blir för mycket. Idén med flaskposten gör också boken originell och utmärker sig bland många andra.


Hela persongalleriet kring Carl Mørck är intressant och varierat men inte så att det blir fånigt. Jag vill veta mer om hans assistenter Assad och Rose och även hans gamla kollega Hardy. Kommer han bli bättre och får vi veta vad som egentligen hände när de blev beskjutna och Hardy blev förlamad från halsen och ner?


Nu längtar jag efter fjärde boken!