Handling: "Jag vill bara säga som det är. Inget tjafs. Bara enkelt rakt på som det har varit".
Med de orden presenterade Marie Fredriksson sin bokidé för författaren Helena von Zweigbergk.
Marie Fredrikssons liv innehåller mycket dramatik. Från fattig uppväxt på skånska landsbygden till världs karriär med Roxette.
Och sedan katastrofen. Hjärntumören som gav henne en dödsdom.
Märkt av sin sjukdom står hon åter igen på scenen.
I boken kommer Marie Fredriksson och hennes närmaste till tals. Det är en berättelse om stor kärlek, om sorg, om makalös framgång och revansch mot alla odds tack vare kärleken till livet.
Uppläst av: Helena von Zweigbergk
Eftersom jag är född på 70-talet (i början dessutom) har Marie Fredrikssons låtar följt mig sen tonåren. Låtar som Ännu doftar kärlek, Efter stormen och Sparvöga och för att inte tala om Roxettes låtar har spelats massor av gånger. Ändå har jag inte vetat särskilt mycket om människan bakom låtarna. Kärleken till Livet tror jag visar en rätt bra bild av henne.
Jag blev lite orolig först när boken började med mängder av hyllningar av Marie Fredriksson och jag befarade att boken skulle bli rätt ensidig. Ingen människa kan väl vara så perfekt...? Men sen kom en annan verklighet. Marie Fredriksson berättar om hennes barndom som var fylld av mycket saker som kärlek, sång, sorg, alkohol, bråk mm men inte av pengar. Barnet Marie fick vara med om en hel del och hon verkar också ha varit väldigt olik mig i det mesta.
Hon pratar också om karriären och hur hon kom att bli känd. Om längtan att få stå på scenen. Om de olika banden hon var med i och om sin solokarriär. Om relationen till Per Gessle och kärleken till sin man och sin familj. Hon berättar också om sin fruktansvärda sjukdom - om hjärntumören och hur nära döden hon var. Det är så mycket i det som hon berättar som väcker tankar på personer i min närhet (eller som fanns nära). Min bonusmamma som jag hade under ca tjugo år och som dog av en hjärntumör, min svärmor som lider av leukemi och går på cellgifter då och då och vars kropp bryts ner av alla starka mediciner och även min sambo som lider av en skada som begränsar hans liv rätt mycket. Allt sånt som jag sett hos dem berättar Marie Fredriksson om genom Helena von Zweigbergk. Det gör att boken känns så otroligt äkta eftersom hon sätter ord på sånt jag själv sett och frustrationen som finns där och hur svårt det är att vara sitt innersta jag när kroppen och hjärnan inte vill vara med.
Om man vill läsa boken är den på knappt 250 sidor och jag tycker att det är mycket läsvärda sidor. Dels får man en hel del svensk musikhistoria och dels får man verkligen en inblick i hur det är att drabbas av en fruktansvärd sjukdom och hur utsatt en känd person är på sjukhuset. Jag blev så otroligt arg när jag läste om hur hon blev behandlad av dels journalister men även hur vissa i sjukhuspersonalen totalt tappade sitt omdöme.
Trots att konkurrensen är hårt misstänker jag att den här kommer att hamna på min tio-i-topplista för året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar