Handling: Boken börjar med ett stort antal mänskliga kroppar uppradade
längs väggen i en gympasal. Det stinker i värmen, uppsvällda tår
sticker ut under lakanen »som tjocka stumpar ingefära«. Det är 1980,
platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot
regimen har just mördats av militären i en massaker. I massan av dödade
unga människor vandrar en pojke, Dong-ho, omkring. Han letar efter sin
vän. När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och
vad händer med själen hos den kropp som slutar leva?
I en serie
länkade episoder som rör sig från 1980 fram till vår tid, gör berättaren
nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad.
Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och
ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den.
Det känns som att jag lärt mig väldigt mycket om Sydkoreas historia genom att läsa den här. Samtidigt har jag bara berört en bråkdel.
Boken bygger på en verklig händelse som visar på hur grym människan kan vara. Och hur ett antal dagar kan förstöra livet för så många. Både för levande och döda. Vi får följa lite olika personer som var med under massakern i Kwangju. Några av dem dör. Några överlever. Ibland är vi med under massakern. Ibland hoppar vi fram till bokens nutid (boken kom ut 2014). Vissa historier berör mig lite mer.
Det är tungt att läsa boken på grund av grymheterna som det berättas om. Och det blir så tydligt hur de som blev kvar påverkas av sina förluster eller av tortyren de utsattes för. Men den ger också mersmak till att jag ska lära mig mer om landet och vad som hänt sen. Och jag skäms lite för att jag kan så lite. Men glad att jag ändå lärt mig en del.
Boken är på många sätt vackert skriven i all sin smärta. Så det gör läsningen lite bitterljuv.
Betyget blir 4 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar