Handling: "Besiktningsmannen skär upp buken på björnen.
- Jaha, skall vi kolla vad nalle har ätit? säger han.
Det ryker om det stinkande maginnehållet. Besiktningsmannen rotar runt i sörjan med en pinne. Mungiporna far ner i en misstrogen min.
- Vad i helvete är det den har käkat? mumlar han.
Karlarna i jaktlaget kommer närmare, kliar sig i bakhuvudena så att kepsskärmarna glider ner i pannorna. Någon får fram sina glasögon. De vet ju att björnen har ätit upp Samuel Johanssons gråhund.
Besiktningsmannen reser sig. Håller en liten benbit mellan fingrarna.
- Vet ni vad det här är? frågar han.
Han är alldeles grå i ansiktet. Skogen har tystnat, ingen vind, ingen fågel. Det är som att den tiger om en hemlighet.
- Det är inte hund i alla fall. Så mycket kan jag berätta."
Man skjuter en björn i byn Lainio. I björnmagen finner man en tumme från en människa. Några månader senare hittar man en kvinna mördad i sitt hem. Hon har blivit brutalt ihjälstucken med en grep. Kammaråklagare Rebecka Martinsson leder till en början förundersökningen, men blir bortkopplad från utredningen. På egen hand börjar hon forska i mordet på kvinnan och ett antal dödsfall som tidigare har avskrivits som olyckor. Det gäller att hitta sambandet innan fler faller offer.
Jag var inte helt imponerad av Åsa Larssons första böcker men har fått krypa till korset. Eller så har hon helt enkelt blivit bättre och att jag får överse med att precis som i flera andra serier så råkar huvudpersonen alltid illa ut i ett visst skede (som t.ex Ruth Galloway). Tyvärr är det inget som jag kommer lära mig att tycka om - men jag kan överse med det om boken är tillräcklig bra för övrigt.
Annars tycker jag mycket om relationen mellan människorna och de mellan hund och människa. Även om det var länge sen jag bodde med hundar så kan jag lätt förnimma känslan (min pappas fru drev en kennel under min ungdomstid). Det finns även likheter med Ann Rosmans böcker här eftersom det finns en historia som hände för länge sedan som vi får ta del av. Den passar bra in och tar lagom stor plats.
Uppläsningen görs av Åsa Larsson själv. Där har jag läst blandade omdömen men eftersom jag inte har någon koll på de norrländska dialekterna går det utmärkt att lyssna på hennes röst. Hon vet ju dessutom själv hur hon tänkt sig att tonen ska vara i alla lägen.
Just den där biten med att huvudpersonen hamnar i livsfara, förr eller senare, den har har jag också lite svårt för. Men Åsa Larsson är så bra att jag bestämt mig för att inte bry mig om det :)
SvaraRaderaJag har kommit dit jag också nu. Men jag kommer fortsätta hoppas på att det inte behöver ske i varje bok.
RaderaÅsa Larsson är en favorit hos mej :-).
SvaraRaderaHon börjar gå åt det hållet för mig också :-).
Radera