102 minuter handlar om World Trade Center den 11 september 2001. Trots att man kan vara rätt mättad den händelsen så är boken väldigt intressant.
Från Adlibris sida: Kl 08.46 den 11 september 2001 hade 14 000 människor anlänt till World TradeCenter, redo att börja sin arbetsdag. Istället, under de följande 102 minuterna, skulle de alla bli en del av århundradets drama. Av de miljoner ord som skrivits om denna smärtsamma dag har de flesta formulerats av utomstående betraktare.
New York Times-reportrarna Jim Dwyer ochKevin Flynn har valt att gå till väga på ett mer avslöjande sätt. 102 minuter baserarsig helt och hållet på hur människor som befann sig inuti tornen upplevde det. Här får vi ta del av de okända historier som berättar om vanliga människor som utför ovanliga dåd för att rädda sig själva och andra. Till sin hjälp har författarna haft hundratals intervjuer med överlevande och räddningspersonal, muntliga berättelser, och oräkneliga telefon- radio- och e-postmeddelanden. Utifrån ord och handlingar av vanliga män och kvinnor väver de en episk skildring om kamp, beslutsamhet och sinnesnärvaro.
102 minuter är både en gripande berättelse och undersökande journalistik när den är som bäst. De visar att även om så många människor såväl uniformerad räddningspersonal som civilister reagerade med stor tapperhet, gjorde de detta motbakgrund av otillräcklig byggnadssäkerhet och tragiska brister i New Yorks beredskapför nödsituationer. Dwyer och Flynn ger röst åt dem som var där, tar oss med in i infernot och låter oss se katastrofen lika väl som heroismen. De berättar med stor auktoritet den gripande historien om männen och kvinnorna - de 12 000 som undkom och de 2 749 som dog - under 102 ödesmättade minuter.
Jim Dwyer och Kevin Flynn är båda från New York och garvade tidningsjournalister. De är flerfaldigt prisbelönta både tillsammans och var för sig. Nu skriver de båda för New York Times.
Den är rätt kronologiskt upplagd men berättelsen bryts av med information om dåtida beslut på hur byggnaden skulle byggas, brandsäkerhetstänk (eller bris på det), briser i kommunikationer mellan polis och brandkåren mm. Boken nämner enormt många olika människor och återkommer bara till ett fåtal så det finns ingen huvudperson i boken.
Jag tyckte boken var väldigt intressant och obehaglig att läsa. Man lider med dem alla som dog och blir arg över de som dog i onödan. Samtidigt förstår man att hur förvirrat allt var och att de som hade en liten helhetsbild inte kunde förmedla den vidare på grund av bristerna i kommunikationsmedel och det allmänna kaoset. Attentatet mot World Trade Center 1993 gjorde att det som var rätt då blev helt fel här. Där brann det längst ner och då var det helt rätt att stanna kvar för trapphusen rökfylldes. 2001 överlevde man bara om man tog sig ner och ut.
torsdag 29 oktober 2009
måndag 26 oktober 2009
Yeeees, paketet kom till slut
Idag kom mitt efterlängtade Pocket & Prasselpaket! Jag jobbar bara halvdag idag dessutom för förskolan har planeringsdag så jag och min son får mysa med de fina pixi-böckerna som han fick. Till mig kom de två första böckerna om Saltsjöborna (i en) - Midsommarvals och Hummerfesten som jag har blivit inspirerad att läsa efter att ha läst En bok om dagens kommentarer om dem. Dessutom kom diverse godsaker i form av choklad (mitt favoritgodis), ett bokmärke (går alltid åt) och ett coolt kort. Tack så jättemycket kära hemliga bokvän!
tisdag 20 oktober 2009
Även denna gång strular posten
Inget pocket och prassel har dykt upp trots att min hemliga vän har postat det den 14:de (en vecka sen i morgon). Men har jag tur så kommer det väldigt väldigt snart.
Däremot är jag redan klar med min hemliga bokväns paket och längtar efter att få skicka det (även om det alltid är lika läskigt ifall hon redan har läst det jag skickar).
Däremot är jag redan klar med min hemliga bokväns paket och längtar efter att få skicka det (även om det alltid är lika läskigt ifall hon redan har läst det jag skickar).
måndag 19 oktober 2009
Ensamhetens vin av Irène Némirovsky
Den här boken känns speciell eftersom författaren dog i Auschwitz och boken gavs ut år 1935 första gången. Att sen boken delvis bygger på hennes egna erfarenheter gör bara att den känns ännu mer äkta och levande.
Handling: Hélène har en olycklig barndom i en rysk landsortsstad, med en kall, självupptagen mamma, en förmögen men frånvarande pappa och en älskad fransk guvernant, vars närvaro dock alltid är hotad av mammans nyckfullhet. För modern är Hélène mera ett hinder i hennes extravaganta men provinsiella societetsliv och älskaren, därtill hennes kusin, upptar henne mycket mer än den plågade dottern.
Så sveper revolutionen in över Ryssland och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris, där Hélène, nu en ung kvinna, erövrar sin självkänsla och till sist vågar utmana sin avskydda mamma. - En stark roman - rysk, melankolisk, furiös - vars handling ligger nära författarens eget liv.
Jag är glad att jag läste den här och delar av den kommer att sätta sig kvar i mig. I synnerhet första halvan där en stor del av hennes uppväxt skedde. Jag har full förståelse för hennes avsky för sin mor men svårare att förstå att fadern förblev älskad av henne. Men det är väl lättare att ha ett hopp om kärlek från en frånvarande far än en mor som aldrig visar kärlek trots sin närvaro.
Handling: Hélène har en olycklig barndom i en rysk landsortsstad, med en kall, självupptagen mamma, en förmögen men frånvarande pappa och en älskad fransk guvernant, vars närvaro dock alltid är hotad av mammans nyckfullhet. För modern är Hélène mera ett hinder i hennes extravaganta men provinsiella societetsliv och älskaren, därtill hennes kusin, upptar henne mycket mer än den plågade dottern.
Så sveper revolutionen in över Ryssland och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris, där Hélène, nu en ung kvinna, erövrar sin självkänsla och till sist vågar utmana sin avskydda mamma. - En stark roman - rysk, melankolisk, furiös - vars handling ligger nära författarens eget liv.
Jag är glad att jag läste den här och delar av den kommer att sätta sig kvar i mig. I synnerhet första halvan där en stor del av hennes uppväxt skedde. Jag har full förståelse för hennes avsky för sin mor men svårare att förstå att fadern förblev älskad av henne. Men det är väl lättare att ha ett hopp om kärlek från en frånvarande far än en mor som aldrig visar kärlek trots sin närvaro.
söndag 11 oktober 2009
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Den här boken var precis lika bra som jag hade hoppats. Språket var lite mer avancerat och innehöll mer filosofi än vad jag var medveten om bara.
Handling: Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.
Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.
Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.
Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.
Under första halvan av boken får man bekanta sig med Paloma och Renée. Först efter det att japanen Kakuro Ozu kommer in i bilden möts de på riktigt. Jag njuter av språket och funderingarna även om jag inte är helt med alla gånger när de filosofiska tankarna blir allt för djupa. Men det gör inget. Resten är behållning nog. Mest njuter jag av handlingen med Portvakten Renée Michel.
Trots att jag är helnöjd med mitt liv så får jag ändå lust att grotta i en portvaktsbostad i Paris och fördjupa mig i litteratur och konst samt vara en tyst iakttagare av husets snobbiga invånare. Men det boken egentligen säger mig är att det är så otroligt viktigt att bli sedd och uppskattad för den man är. Att få finnas till för andra men även att andra finns där för en själv. Att få kommunicera med någon som förstår ens tankar och funderingar. För det är först då bokens personer börjar leva och känna på riktigt.
Handling: Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.
Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.
Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.
Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.
Under första halvan av boken får man bekanta sig med Paloma och Renée. Först efter det att japanen Kakuro Ozu kommer in i bilden möts de på riktigt. Jag njuter av språket och funderingarna även om jag inte är helt med alla gånger när de filosofiska tankarna blir allt för djupa. Men det gör inget. Resten är behållning nog. Mest njuter jag av handlingen med Portvakten Renée Michel.
Trots att jag är helnöjd med mitt liv så får jag ändå lust att grotta i en portvaktsbostad i Paris och fördjupa mig i litteratur och konst samt vara en tyst iakttagare av husets snobbiga invånare. Men det boken egentligen säger mig är att det är så otroligt viktigt att bli sedd och uppskattad för den man är. Att få finnas till för andra men även att andra finns där för en själv. Att få kommunicera med någon som förstår ens tankar och funderingar. För det är först då bokens personer börjar leva och känna på riktigt.
Odjuret av Roslund & Hellström
Det här är Roslund & Hellströms första bok i en serie på för stunden fem böcker. Jag har tidigare lyssnat på fjärde och sen tredje boken men ville nu börja från början på de återstående. Den här fick jag för övrigt av min Pocket & Prasselvän.
Handling: Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen.
I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord.
Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?
Det som jag trodde var bokens handling var avklarat innan halva boken var läst. Här följde mycket av den problematiken som finns ute i den kriminella världen. Hur illa det blir när vi inte lyckas fånga upp barn som blir utsatta. Vad ett straff speglar för allmänheten? Hur kommer man ut som en vettig människa efter att ha suttit i fängelse bland grova brottslingar för brott man gjort? Har man rätt att ta en annan människas liv och till vilket pris?
Boken får en att fundera och man märker att författarna är pålästa. Roslund som startade SVT:s Kulturnyheterna och som under många år jobbat som reporter. Hellström som själv hade en tuff start i livet och som levde i en värld av droger och fängelse innan han tog sig ur det och sen var med och bildade KRIS.
Det enda som stör mig lite i boken är Ewert Grens som är kriminalkommissarie och hans eviga spelande av Siw Malmkvists låtar. En äldre man med ett obefintligt privatliv och vars historia man får lite mer om för varje bok.
Eftersom jag tyckte så mycket om Shanti Roneys sätt att läsa upp de andra böckerna kommer jag nog köpa Box 21 (som är hans andra bok) som mp3.
Handling: Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen.
I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord.
Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?
Det som jag trodde var bokens handling var avklarat innan halva boken var läst. Här följde mycket av den problematiken som finns ute i den kriminella världen. Hur illa det blir när vi inte lyckas fånga upp barn som blir utsatta. Vad ett straff speglar för allmänheten? Hur kommer man ut som en vettig människa efter att ha suttit i fängelse bland grova brottslingar för brott man gjort? Har man rätt att ta en annan människas liv och till vilket pris?
Boken får en att fundera och man märker att författarna är pålästa. Roslund som startade SVT:s Kulturnyheterna och som under många år jobbat som reporter. Hellström som själv hade en tuff start i livet och som levde i en värld av droger och fängelse innan han tog sig ur det och sen var med och bildade KRIS.
Det enda som stör mig lite i boken är Ewert Grens som är kriminalkommissarie och hans eviga spelande av Siw Malmkvists låtar. En äldre man med ett obefintligt privatliv och vars historia man får lite mer om för varje bok.
Eftersom jag tyckte så mycket om Shanti Roneys sätt att läsa upp de andra böckerna kommer jag nog köpa Box 21 (som är hans andra bok) som mp3.
tisdag 6 oktober 2009
Sorgesång med Siri Hustvedt
Jag fick boken i födelsedagspresent av min älskade sambo (den stod inte aaaalls högst på önskelistan)...
Handling: Syskonen Erik och Inga Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. När Erik återvänder till New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger han sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå hans handlingar och val. I dagböckerna ryms alltifrån kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget.
Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna, en jamaikanska som flyttat in i samma hus. Det visar sig att någon förföljer henne och hennes dotter - dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet ur hennes förflutna (hon är änka efter en uppburen författare). Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.
Siri Hustvedt har med "Sorgesång" skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. Den är till vissa delar baserad på autentiska dagböcker efter hennes egen far, som strax före sin död gav sitt godkännande.
Det är jobbigt när den första boken man läser av henne blir en av de bästa böcker man läst. Då är det svårt för författaren att lyckas lika bra igen hos en. Så känns det lite här. Boken vill så mycket men den räcker ändå inte riktigt ända fram till mig. Ändå är det så mycket som är bra. Jag gillar hennes språk, livet i New York. I den här boken finns det också konstnärssjälar men det är mer fokus på psykiatri som också är intressant.
Det som gör mig lite besviken är symboliken med nycklarna och de olika situationerna han hamnar i. I synnerhet den med fadern som blev lite platt för mig. Nu är det ju just den som skapat boken eftersom det är från sin egen fars dagböcker hon fick inspirationen.
Jag funderar mycket på om det beror på hur olika mitt liv såg ut när jag läste respektive bok. Den första läste jag när jag och sambon fortfarande var barnfria och var till Tunisien på semester. Nu när jag läser den andra mitt under hösten 2009 bryts mina lässtunder av barn, arbete, husgöromål mm. För boken är inte alls dålig, den är bara inte lika bra som "Vad jag älskade".
Handling: Syskonen Erik och Inga Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. När Erik återvänder till New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger han sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå hans handlingar och val. I dagböckerna ryms alltifrån kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget.
Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna, en jamaikanska som flyttat in i samma hus. Det visar sig att någon förföljer henne och hennes dotter - dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet ur hennes förflutna (hon är änka efter en uppburen författare). Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.
Siri Hustvedt har med "Sorgesång" skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. Den är till vissa delar baserad på autentiska dagböcker efter hennes egen far, som strax före sin död gav sitt godkännande.
Det är jobbigt när den första boken man läser av henne blir en av de bästa böcker man läst. Då är det svårt för författaren att lyckas lika bra igen hos en. Så känns det lite här. Boken vill så mycket men den räcker ändå inte riktigt ända fram till mig. Ändå är det så mycket som är bra. Jag gillar hennes språk, livet i New York. I den här boken finns det också konstnärssjälar men det är mer fokus på psykiatri som också är intressant.
Det som gör mig lite besviken är symboliken med nycklarna och de olika situationerna han hamnar i. I synnerhet den med fadern som blev lite platt för mig. Nu är det ju just den som skapat boken eftersom det är från sin egen fars dagböcker hon fick inspirationen.
Jag funderar mycket på om det beror på hur olika mitt liv såg ut när jag läste respektive bok. Den första läste jag när jag och sambon fortfarande var barnfria och var till Tunisien på semester. Nu när jag läser den andra mitt under hösten 2009 bryts mina lässtunder av barn, arbete, husgöromål mm. För boken är inte alls dålig, den är bara inte lika bra som "Vad jag älskade".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)