söndag 23 februari 2014

Rödhake av Jo Nesbø

En lite bättre bok om Harry Hole

Handling: Harry Hole begår ett svårt tjänstefel och förflyttas till en ny avdelning där hans efterforskningar för honom till Oslos nynazistiska kretsar. Någon under kodnamnet Prinsen tycks styra verksamheten med järnhand. Harry misstänker att Prinsen finns mitt ibland Oslopolisen. Snart går det upp för honom att svaret på den gåta han efterforskar står att finna i den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget.

Samtidigt som en magnifik historia från andra världskrigets verklighet rullas upp, skördar en vålnad offer efter offer i ett lamslaget Oslo. Men detta är bara början, och allt tyder på att mördaren kommer att fullborda sitt blodiga verk den 17 maj. Nu kämpar Harry mot klockan?


Jag har läst tre böcker av Jo Nesbø. Den första var någonstans mitt i serien och bra i mitt tycke. Sedan skulle jag vara duktig och börja från början vilket fick mig att i princip ge upp Harry Hole efter att ha läst de två första. Men eftersom så många hyllar hans böcker tog jag tillslut tag i serien igen.

Trots att boken är väldigt bra på många sätt har jag svårt för att läsa om försupna poliser och som på grund av det har diverse problem med sina relationer. Men här väger själva historien upp det hela även om det blir aningen för komplext tillslut. Eftersom jag lyssnade på boken är det svårt att gå tillbaka och se vem som gjorde vad och när för det var inte lätt att hålla isär soldaterna. Mitt minne är också lite bättre när jag sett orden i skrift.

Eftersom jag lyssnade på den här långt efter att den skrevs får den mig att tänka på Breivik när nazister och främlingsfientlighet nämns. Nu är det mycket som skiljer historierna åt men det hindrar inte mina tankar på hur boken hade skrivits idag. Om den hade varit annorlunda.

Det är mycket intressant att se delar av andra världskriget ut norrmännens synvinkel. Precis som jag i Hägring 38 fått se just året 1938 ur finländskt perspektiv samtidigt.

Uppläsare var Jan Waldekranz som jag inte föll helt för. Han klarar vissa delar av boken men ibland känns det väldigt fel när han artikulerar orden allt för mycket. Jag har även problem när han läser upp saker som sägs av en kvinna i boken.

Hägring 38 av Kjell Westö

En finlandssvensk bok som även rymmer lite finlandssvenska formuleringar...

Handling: Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Den här boken fick sambon av mig i julklapp. Eftersom han vuxit upp på Åland tycker han att det är intressant med det finlandssvenska och han roas även över vissa formuleringar som är så självklara för honom  men inte för mig (men med det menar jag inte att finlandssvenska och "åländska" är samma sak men de har vissa gemensamma formuleringar). Kjell Westö är också en av författarna som ska vara med på Vi:s författarkryssning senare i mars och som vi ska åka på. Han har också nominerats till flera priser för den.

Titeln på boken syftar delvis på året 1938 och som svensk har jag tyvärr rätt dålig koll på Finlands historia men har genom Kjell Westö lärt mig lite. Dels genom Hägring 38 men också via Där vi en gång gått men som vi bara sett som film. Den hade varit bättre att se som tv-serie eftersom det inte är helt lätt när den forceras
I stort sett växlar boken mellan att följa Claes Thune och hans sekreterare Matilda Wiik. Under en stor del av boken tycker jag att det är så mycket intressantare att följa Matilda eftersom det kring Claes Thune ofta är politiska samtal och funderingar över strömmarna som är i Europa. Samtidigt lär jag mig mycket där men det blir lite för mycket alkohol och karlprat för att jag ska fångas helt. Matilda är också mycket mer intressant som person medan Claes Thune är lugn, lite tråkig och också rätt ensam. Det är hans vänner som är mer extroverta och ger mig känslan för tidens politik på gott och ont. 

Boken utspelar sig huvudsakligen i Helsingfors men Stockholm finns med på ett hörn. Det får boken att bli ännu mer levande för mig. Det känns som Kjell Westö lagt mycket tid på efterforskningar när han skrev den här (och även sina tidigare böcker). 

Slutet kommer rätt abrupt men är inte helt oväntat. Jag har funderat på om jag velat ha det lite mer utdraget men jag tror inte det hade gjort så stor skillnad. 

Jag har alltid två böcker igång och medan jag läste den här så lyssnade jag även på Jo Nesbös Rödhake och trots att de är två helt olika böcker så finns det en hel del likheter med dem. Jag vill inte nämna exakt vilka eftersom man då får veta lite för mycket om Rödhake. Men några kopplingar är att det handlar om våra grannländer, andra världskriget, ryssar och nazismen och olika lojaliteter. 

tisdag 11 februari 2014

Konsten att dö av Inger Edelfeldt

En av författarna på Vi:s Litteraturbåt 2014 och som vi kanske kommer att lyssna på...

Handling: Vid femtiotvå års ålder har foto­grafen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild.

Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.

Jag tycker om den första halvan av boken där man lär känna Jacky och hennes liv som fotograf. Hon lever inte som många andra ett inrutat familjeliv med ett åtta till fem-jobb utan istället fotograferar hon till utställningar men gör även mer rutinuppdrag för att trygga sin inkomst.
Efter hand kommer det fram att hennes barndom påverkar henne mer än hon vill erkänna. Att växa upp som endabarn till en alkoholiserad mamma och en mycket frånvarande far har påverkat henne. Hon har svårt att se sig själv leva ett vanligt parliv men det finns ändå en längtan efter det. Hon intalar sig ändå att hon är nöjd med att vara en älskarinna och få både närhet och stor frihet.

Eftersom jag själv gillar fotografering njuter jag av delen som handlar om hennes tidigare utställningar, tankar på kommande utställningar och tankar kring fotografering generellt. Även hennes besök på Fotografiska väcker en önskan att faktiskt ta mig dit.

Men mötet med Monia ger oanande konsekvenser i hennes liv. Monia som inte lyckas med något eller lyckas för bra med vissa saker. Bakslag av olika slag gör Jackys liv väldigt instabilt och man snurrar runt i känslostormarna. Ibland vet jag inte vad som är verkligt och vad som är dröm.

Jag försöker förstå vad Konsten att dö vill säga mig. Det känns som att slutet knöts ihop för snabbt, att det fanns en tanke men att den inte gick ända fram - i alla fall inte till mig. Jag förstår att det är en bok som inte knyter ihop alla trådar men jag hade behövt få några få svar för att riktigt förstå den och det i sin tur att lett till att den skulle ha hängt kvar längre.

måndag 3 februari 2014

Akademimorden av Martin Olczak

Första boken från Storytel blev mycket lyckad!

Handling: Natten den 14 maj skjuts Svenska Akademiens ständige sekreterare till döds i Berzelii park i Stockholm. Mordvapnet visar sig vara en svart krutsrevolver från 1860-talet. Dagen därpå mördas ytterligare fyra akademiledamöter.

Dåden blir en världsnyhet och polisen inleder en mördarjakt som saknar motstycke i svensk kriminalhistoria. De övriga av De Aderton sätts under rigorös bevakning. Men till ingen nytta. En efter en dödas ledamöterna, på det ena mer välplanerade och häpnadsväckande sättet än det andra.

Claudia Rodriguez på riksmordkommissionen är den som först har hand om fallet, men snart blir hon bortkopplad. Mot uttryckliga order fortsätter hon ändå att utreda morden. Hon misstänker att ett litterärt mysterium lurar bakom de makabra dåden och tar hjälp av en gammal pojkvän, antikvariatsägaren Leo Dorfman.

Innan de vet ordet av är de jagade av både polisledningen och mördaren. De inser att gåtans svar döljer djupt nere i Svenska Akademiens hemliga arkiv i Gamla stan. Då de bryter sig in i det underjordiska källavalvet avslöjar de den förbluffande sanningen om akademimorden. Men för att rädda återstående akademiledamöter och sig själva är tiden knapp. Historien har tagit ett mordlystet och oåterkalleligt kliv rakt in i vår tid!


Förra året kom jag upp i rätt många talböcker vilket blir rätt dyrt när jag inte orkar låna på biblioteket och göra om dem till mp3-filer och sen föra över dem i mp3-spelaren. Jag är även sjukt laglig när det gäller ljudböcker och film och köper eller hyr dem. Det som gjort att jag dragit mig för Storytel var dels att det inte gick att köra offline i början (vad jag vet) och att jag inte ville använda en stor telefon. Men jag har gett upp och det har hittills varit mycket bekvämt och fungerat bra. Det känns oerhört lyxigt att bara kunna vraka och välja bland utbudet när det är dag för nästa. Det gör ju inte så mycket om den inte fungerar för mig eftersom jag får lyssna på obegränsat många.

Nu till själva boken. Martin Olczaks namn kändes svagt bekant och han har tidigare skrivit barnböcker - om Megakillen bland annat. Här gör han en mycket bra deckardebut för vuxna med Claudia Rodriquez som sin huvudperson. Att handlingen dessutom är bokrelaterad gör ju att jag som bokälskare njuter lite extra.

Berättelsen flyter på mycket bra och jag tar alla chanser jag har till att lyssna. Att få följa Claudia och Leo i deras jakt i Stockholm, hur de letar efter svar i arkiv och genom de ledtrådar som dyker upp. Claudia och jag är väldigt olika som personer. Jag är nog mer lik den lugne Leo än den temperamentsfulla Claudia. Oavsett så blir de ett mycket bra par här.

Boken rymmer också en del fakta - och en del som jag inte vet vad som är sant eller ej men oavsett så förmedlas det på ett bra sätt i boken. I vissa böcker känns det som författaren kopierat en text från ett uppslagsverk rakt av men så är det alltså inte alls här.

Man får även följa mördaren ibland men jag slipper höra hans tankar och jag har ingen aning om ifall texten är kursiv eller ej. Jag hoppas den inte var det.

Jag hoppas verkligen att Martin Olczak fortsätter att skriva deckare för vuxna.

söndag 2 februari 2014

Litteraturkryssing bokad!

I år ska sambon och jag åka på Vi:s Litteraturbåt! Resan är nu bokad och betald. Nu gäller det bara att inte bli sjuka.

Författarna är:

Lena Andersson - Augustprisvinnare 2013.
Bea Uusma - Augustprisvinnare 2013. Hennes bok fick sambon i julklapp av mig.
Ingvar Carlsson som skriver om sin barndom och Olof Palme mm.
Inger Edelfeldt vars nyaste bok jag nu lånat på biblioteket.
Björn Af Kleen som skrivit om familjen Bonnier.
Majgull Axelsson som är aktuell med en ny bok i vår.
Tomas Bannerhed - Augustprisvinnare 2011
Kjell Westö vars bok Hägring 38 också blev en julklapp till sambon av mig. Han har precis läst ut den och jag ska försöka läsa den innan kryssningen. Han var nominerad till Augustpriset 2013.


Läs mer här om kryssningen och författarna och vad de ska prata om här och här!

Vinterkriget av Philip Teir

Finlandssvenskt familjedrama...

Handling: Max Paul är på väg att fylla 60 år. Han är gift med Katriina och de har två barn. Den äldsta Helen lever i ett klassiskt familjeliv med man och två barn medan den yngsta dottern Eva har åkt till London och går på konstskola. 

Max Paul är förutom familjefar även en aktat sociolog vid Helsingfors universitet och gjorde sig som ung känd som sexprofessorn efter en omtalad studie. Nu skriver han på en bok men det går trögt för honom. Då springer han på sin gamla student Laura som jobbar som frilandsjournalist och det trygga familjelivet börjar röras om. 

Alla i familjen börjar ifrågasätta sig och sina roller i familjen. Vissa mer än andra...

Jag har varit nyfiken på den här ett tag. Det som slutligen fick mig att läsa den var när jag läste att det fanns en likhet med Siri Hustvedts böcker. Det stämmer nog till viss del men inte så mycket som jag hade hoppats. Mest likhet med Siri Hustvedt ser jag när jag läser om dottern Eva som pluggar konst i London.

Huvuddelen av boken utspelar sig i Helsingfors och Kristinestad där Max Pauls mamma bor samt London. Själva handlingen hoppar mellan Max, Katriina, Helen och Eva. Genom Helen och Eva får man mest uppleva deras egna liv medan äktenskapet mellan Max och Katriina får man se genom bådas ögon.

Något som är uppenbart är att de alla är mer eller mindre missnöjda med sina liv. Deras liv bygger mer på vad de anser att man ska göra i livet än vad de verkligen vill. Det är mycket det som boken tydliggör. Eva är inte i samma sits utan hon kämpar på och försöker istället hitta sig själv.

Jag vill gärna tycka jättebra om den här boken men vissa delar blev lite för sega för mig. Vissa delar tyckte jag å andra sidan riktigt bra om och sidorna flöt på. Min invändning är nog mer att boken kom igång lite för sent för mig. Vissa delar borde kanske ha kommit lite tidigare eller att boken knöts ihop lite för snabbt? Jag vet inte vad jag skulle föredra. Jag tror i alla fall att författaren har potential kommer bli allt bättre.