söndag 27 november 2016

Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides

Vacker och intressant...

Handling: Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen. Vem vet vad som annars hade hänt mig, om jag hade stannat kvar.
Någon vecka tidigare hade en hop fascister med vapen i hand tvingat alla människor samman på kyrkans yttre gård. Där stod vi unga och gamla skräckslagna medan deras beryktade capo långsamt synade den ena efter den andra för att till slut välja ut några män som han tog med sig. Deras kroppar återfanns aldrig.Det var 1946, någon gång på våren eftersom mandelträden i långa rader blommade och dalen var som vackrast.
Bokläsandet går rätt trögt just nu och den här boken har dels fått vänta länge på att bli läst (hyllvärmare - vilket den inte förtjänade att vara) och dels har det gått en vecka sen jag läste ut den. Jag har knappt påbörjat någon ny. Visserligen har jag lyssnat men även det tar emot lite.


Jag har läst flera böcker av Thoedor Kallifatides. Minst fem i alla fall varav en har varit självbiografisk om hans tid i Sverige och lite reflektioner över skillnader mellan svenskar och greker (om jag minns rätt). Den här handlar huvudsakligen om hans uppväxt i Grekland.

Nu när det ändå gått en vecka sen jag läste ut boken kan jag fortfarande måla upp bilder inom, olika scener som beskrivits. Theodor Kallifatides är verkligen skicklig på det och han får verkligen svenskan att kännas vacker. Han beskriver också hur gärna han vill skriva som ung men hur svårt det är att få till det. En mening där han reflekterar över något han skrivit fångade mig lite extra:

"Och hur kom det sig att det jag såg fick mig att vilja gråta, medan det att skriva om det gjorde mig lycklig?"

Det jag mest tar med mig från boken är att jag fått en liten inblick i en liten del av Greklands historia. Delar av det sett med ett barns ögon men ändå skrivet av en äldre vis man. Om hur fattiga många var, om prostitution, om politiska maktkamper och så vidare. Allt skrivet på ett väldigt lättillgängligt. sätt.

Boken får mig också att fundera över människans psyke. Till exempel varför män inom det militära i många fall kan visa sin makt så tydligt och behandla de med lägre grad så illa.

Jag är glad att Johannas En världsomsegling på 366 dagar fick mig att ta tag i boken! Inte så mycket för att jag kan bocka av Grekland utan just för läsupplevelsen.

fredag 18 november 2016

Kaninjägaren av Lars Kepler

Trots ett inre motstånd kunde jag inte motstå den nya boken!

Handling: Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren.
Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer.
Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död.
Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.


Uppläsare: Jonas Malmsjö

När jag kollade vad jag faktiskt tyckte om de senaste böckerna i serien av Kepler så inser jag att om jag nu överhuvud taget ska ta mig an dem så ska jag inte lyssna på dem. De innehåller så mycket utdragen plåga att det verkligen inte är kul att då inte kunna snabbläsa texten. Som tur vad hade Storytel äntligen uppdaterat Androidversionen med en hastighetsfunktion så att jag kunde öka uppläsningshastigheten. Jonas Malmsjö läser dessutom väldigt lugnt så det kändes inte alls onaturlig att öka hastigheten ett snäpp.

Det här är i alla fall den sjätte boken i serien. En serie som jag faktiskt trodde var slut med tanke på hur boken innan slutade. Men det blev som sagt en till och jag blir inte förvånad om det kommer ytterligare fler.

Tyvärr har jag generellt svårt för när det blir för mycket utdragen spänning med långa stunder av obehag i en bok. Många gillar det men det är inte min grej! Dessutom har Kepler långa utdragna slut och boken är riktigt skriven för att filmatiseras som de flesta av deras. Det är ju inte ovanligt att thrillers eller actionfilmer har långa utdragna "spännande" slut där det är en kamp mellan liv och död.

Sen tyckte jag att jag fick följa Joona Linna för lite. Men om boken i stort passar mig så hade det inte stört mig så mycket. Som t.ex i Nessers böcker om kommissarie Barbarotti. Där får man verkligen lära känna bi-figurerna. Men där är det inte samma domedagskänsla över varje scen utan intressanta personporträtt som jag verkligen uppskattade!

Samtidigt var det en bok som jag lyssnade så mycket jag kunde på. Så därför är det orättvist att racka ner alltför mycket på den. Jag hamnar i någon hat-kärlek-känsla. Böckerna har saker som jag verkligen uppskattar men också sånt som jag verkligen ogillar.

Mitt lyssnande går trögt just nu och det var en delorsak till varför jag började lyssna på den här. Det är så mycket enklare att komma igång med en välbekant serie än att börja på något helt nytt.

Slutbetyget blir 3 av 5.

söndag 6 november 2016

Den gröna vägen av Anne Enright

En läsvärd irländsk roman!

Handling: Rosaleen Madigans barn har alla lämnat Irland och lever utspridda över hela världen. Men när Rosaleen på ålderns höst meddelar att hon bestämt sig för att sälja huset kommer de hem för att fira en sista jul tillsammans i barndomshemmet. Den stundade förändringen gör att de vuxna barnen känner att deras historia håller på att raderas ut. Familjen Madigan hamnar i ett vägskäl där valet står mellan att komma varandra närmre eller att helt bryta upp. 


Jag har nog bara sett positiva omdömen om denna bok och jag tror att det blir ett litet problem. Mina förväntningar blir orimligt höga. Trots det så tycker jag ändå att det är en mycket bra bok men den når inte upp till en femma.

På många sätt är det här en cool bok. Den gör både ordentliga tidshopp och geografiska hopp. Men den huvudsakliga handlingen utspelar sig ändå på Irland.

Att vara Rosaleen verkar inte ha varit lätt och ännu mindre att ha varit hennes barn. Och det gör också att syskonen sprids rejält och inte alls känner någon längtan efter att träffas som familj.

Boken ger en känsla för hur Rosaleen var som mor och sen genom tidshopp under 30 år så får vi se hur barnen utvecklar sig och vilka vägar de tar. Jag får samma komplexa känsla jag fått från andra irländska familjeromaner om komplexiteten i att vara en familj och med många starka viljor (och alltid har flera starka utåtagerande känslor). En annan sak som påverkar mig är att jag inte kan identifiera mig med någon av dem. Jag känner att jag kan förstå dem men inte känna igen mig själv i någon av dem.

Men när jag tänker tillbaka på boken så kan jag lätt måla upp rätt många scener för mitt inre och det är något som är mycket positivt. För den ger en känsla för vår moderna historia.

Betyg 4 av 5.