Flickan med glasfötter av Ali Shaw

En bok som jag hade för höga förväntningar på.

Handling: Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Haudas Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas ... Det började i fötterna och förändringen sprider sig obönhörligt uppåt. Nu återvänder hon till St. Haudas Land, där hon tror att orsaken till förglasningen finns, i den fåfänga förhoppningen att hitta den enda människa som kanske skulle kunna hjälpa henne ...

Midas Crook är en ung enstöring som har bott på dessa öar i hela sitt liv. När han träffar Ida är det någonting hos hennes sorgsna, trotsiga sinne som tränger igenom de försvarsmurar han byggt kring sina känslor. Samtidigt som Midas hjälper Ida att förlika sig med det som drabbat henne löser hon långsamt upp hans inre knutar och de båda ungdomarna förälskar sig i varandra ...

De är i skriande behov av tid och tiden rinner bort så snabbt. Kommer de att kunna stoppa glaset från att sprida sig? Flickan med glasfötter är en bländande fantasirik och fängslande debutroman, en berättelse om kärlek att bevara i minnet. 

Jag köpte den här eftersom jag såg ett mycket positivt blogginlägg, Boktipset estimerade 5.0 i betyg för mig och att den reades ut. Sen tycker jag ju också att framsidan är mycket vacker!

Men nu så här efteråt undrade jag vad jag faktiskt hade förväntat mig? Texten visar ju tydligt att innehållet inte är realistiskt eller verkligt men det lockade mig uppenbarligen när jag köpte den. Det händer ju att jag läser sånt som kanske inte är helt verkligt som (Cirkeln-trilogin, Nattens cirkus, Sagan om Ringen, Harry Potter och några få andra magiska böcker). Men de har haft något mer i sig. Här kommer jag inte karaktärerna nära och känner för dem. De flesta mår dessutom väldigt dåligt av mycket olika skäl och det blir ingen balans. Det eller att personerna blir mer begripliga och inte känns som avlägset bekanta som man inte riktigt vet var man har.

Det jag uppskattar är miljön som jag gissar är en ö i utkanten av Storbritannien. Jag uppskattar även språket till viss del som har något vackert över sig när den beskriver ön och dess magiska väsen. Men helheten fungerar inte för mig tyvärr.