Handling: Julie har sedan länge slutat tro på under. Hon sliter i kassan på stormarknaden och uppfostrar ensam sin lille son Lulu, som är det enda som ger hennes liv mening.
Men en särskilt dyster dag är det en kund som ler mot henne, där hon sitter och kämpar med gråten. Veckan därpå återkommer Paul, som den vänligen mannen heter, och bjuder ut henne på lunch. Julie har dåliga erfarenheter av män och är först skeptisk, men bestämmer sig sedan för att lita på honom och går med på att ses.
Trots att de är så olika och ålderskillnaden stor, finner de genast varandra. Och när Paul föreslår att hon och Lulu ska fly den grå vardagen och följa med honom till hans sommarhus i Bretagne, tackar hon efter viss tvekan ja. Det blir inledningen till en stark vänskap, och för Julie en ny tillvaro. Även Paul och hans son har haft en svår tid, men tillsammans upptäcker de att det även i den djupaste sorg kan finnas känslor av lycka.
Oj, det är inte helt lätt att skriva om den här. Dels funderar jag på beteckningen feel good. Den här har definitivt delar av det. Men när går den från feel good till något annat? Jag kände inte bara välbefinnande när den här var slut som jag ofta annars gör.
Boken är väldigt lättläst. Den får mig att känna både glädje och sorg och jag blir tårögd av vissa scener. Sen finns det delar som är lite för bra för att vara helt trovärdiga. Men det är ju inget ovanligt i den här typen av böcker där det finns en rik välgörare. Och ett väldigt klokt barn trots sin ålder...
Miljöerna är härliga och många samtal mellan dem är mysiga och givande. Det finns en del tänkvärda meningar som kommer.
Trots att jag störde mig lite på vissa delar så läser jag boken snabbt under en dag. Jag älskar att ha semester!
Underbart med semester och obruten lästid! Tack för tipset, det är en bok som jag inte läst (än).
SvaraRaderaJag fick låna den av min syster. Vissa verkar älska den medan vissa inte gillar den. Men så är det ju oftast med böcker som klassas som feel-good.
Radera