Handling: Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien och bevittnade den tilltagande terrorn mot den judiska befolkningen. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, både på sig själva och på sonen, de gläds åt att han har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt. Hans föräldrar skulle aldrig återvända.
I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl. Hur kunde detta hänga ihop?
Med utgångspunkt i detta unika brevmaterial ger Elisabeth Åsbrink en personlig och engagerad skildring av den svenska stelbentheten och räddhågsenheten under andra världskriget och visar hur anti-semitismen genomsyrade samhället. Intervjuer med Ingvar Kamprad gjorda 2010 ger relief åt hennes berättelse.
Den här boken fick Augustpriset 2011 för bästa Facklitteratur. Jag köpte den för ett antal år sedan och den har blivit liggandes. Istället har ett antal andra böcker om andra världskriget blivit lästa. Alltid lika hemska, såsom den här. Men i och med hyllvärmarutmaningen på Instagram så tog jag tag i den här boken vilket jag såklart är jättenöjd med nu.
Boken består på sätt och vis av tre olika delar som löper parallellt. Dels historien om Otto och hans föräldrar. Dels hur svenskarna resonerade kring judarna på den tiden samt Ingvar Kamprads sympatier och engagemang för nazismen. Otto föds 1925 (född fem dagar efter min morfar) och får flytta till Sverige i början av 1939 tillsammans med ett antal andra judiska barn. Tanken är att han ska få vara i Sverige sex månader men det blir betydligt längre.
Precis som Ottos föräldrar har jag och min sambo bara ett barn - en son som närmar sig tolv år. Och det är verkligen skrämmande att sätta sig in i Ottos föräldrars situation - att skicka sitt enda barn till ett land där han inte ens kan språket. Och ett land som de själva inte får flytta till.
När man läser om hur det diskuterades kring judarna i Sverige på den tiden blir jag mörkrädd. Men det blir jag även idag i vissa sammanhang när det diskuteras invandring. Så frågan är hur mycket som faktiskt har hänt?
Det gör ont i mitt hjärta när jag läser breven från Ottos föräldrar. Så mycket kärlek och smärta lyser igenom där. Och mellan raderna förstår man att Otto också mår väldigt dåligt.
Boken gick lite trögt att läsa men så kan det lätt bli med en faktabok. Det som var mest krävande var att försöka hänga med i vem som sa vad här i Sverige kring diskussionerna om judarna och rapporterna från diverse tidningar. De andra delarna var mer lättlästa.
Jag är som sagt glad att jag läste boken även om den mest gjorde mig ledsen.
Betyg 4 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar