Handling: En kväll maj 1988 försvinner den sjuttonåriga Isabelle Renaudot efter en bröllopsfest på Djurgården i Stockholm. Trettio år senare blir fallet återigen aktuellt i samband med en dokumentär om försvinnandet, och Marianne Jidhoff får uppgiften att ta utredningen vidare tillsammans med sin arbetsgrupp. De anar att familjen Renaudots stora förmögenhet kan ha haft något med försvinnandet att göra. Den dittills förtegna familjen öppnar också dörren till gömda hemligheter som får en avgörande roll för fallets lösning. Men vad är sanning och vad är spekulationer?
Samtidigt anmäler en ung man sina misstankar om att han blir förföljd. Anmälan hamnar på polisassistent Augustin Madrids bord, och han börjar undra om inte hoten mot den unge mannen har en koppling till vad som hände den där försommarkvällen 1988.
Precis som i vissa andra deckarserier så är det något speciellt att få återse det här teamet. I synnerhet Marianne Jidhoff som är min självklara favorit. Jag gillar att läsa om hur hon njuter av livet även om allt inte är bra alltid. Hon känns väldigt mänsklig. Jag hade hoppats på att få lära känna de nya medarbetarna Luka och Veronica bättre nu men de var knappt med alls. Istället kändes det som teamet fortfarande bestod av Marianne, Torsten och Augustin. Men kanske i nästa bok...?
Jag såg ett inlägg på Instagram om att både den här boken och Lina Bengtsdotters Francesca inspireras av samma händelse där en kvinna försvunnit (Helene från Mariestad). Men jag tror inte likheterna är så stora mer än att det är en ung kvinna som försvunnit. Här handlar det om en sjuttonårig rikemansdotter som försvinner under sin systers bröllop. Och som vanligt i den här serien är det inte deckarhistorien i sig som är styrkan. Men jag tycker nog att den här tilltalade mig lite mer än den i förra boken. Kanske för att jag tilltalades mer av karaktärerna i den här boken. Eller i alla fall att läsa om den (eller snarare lyssna).
Mitt betyg blir 4- av 5. Så lite högre än den förra boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar