Handling: Den 22 juli 2011 skakades Norge av den värsta tragedin sedan andra världskriget, när Anders Behring Breivik lät detonera bomben i Oslo och mejade ner ungdomar på Utøya.
De som drabbades av terrorn kom från hela det geografiskt vidsträckta landet, där avståndet från människa till människa är kort.
Erika Fatland, vars egen familj också drabbades, har rest i dessa sorgmärkta trakter, men också utanför landets gränser, på jakt efter svar. Hon besöker de som överlevde eller blev kvar, i hem där sorgen ännu sitter kvar i den tomma stolen vid middagsbordet och saknaden befolkar de tysta rummen. Men hon följer också spåren efter en vilsen ensamvarg, som funnit sitt hem i extremismen.
Tidigare i veckan såg jag filmen Utøya 22 juli som jag velat se en tid men inte sambon. Men nu blev det av. Det var hemskt att se den och skräcken de fick uppleva där på ön. Men trots allt det hemska ville jag veta mer och läste därför den här boken som legat ett tag och väntat i min e-bokläsare.
En stor del av boken består av berättelser från Utøya och jag känner igen flera scener i filmen där. Om syskon som separeras, om syskon som försöker hålla ihop, om där någon hjälper en skadad och så vidare. Mycket tack vare filmen målar jag upp scenerna extra tydligt när jag läser boken. Jag ser för mig tältplatsen men kanske ännu mer klipporna runt ön där de försökte gömma sig i skrevorna. De som överlevde berättar också om livet efteråt och där vissa har fått stora men både fysiskt och psykiskt.
Det är också berättelser från de som åkte ut med sina fritidsbåtar och tog upp ungdomarna som flydde. Hur kulorna ibland kom väldigt nära båtarna. Det måste vara en sån oerhörd skräck. Men de var verkligen hjältar.
Författaren har även åkt till föräldrar till överlevande, både i Norge och utomlands och pratat med dem om deras sorg. Och den riktas mer mot polisen än mot Breivik själv just för att så otroligt mycket gick fel där. Underbemanning är bara en av alla orsaker och mest ont gör det i de anhöriga där barnen eller ungdomarna dog mot slutet och om polisen gjort som de borde så hade de redan varit på ön då. Det står en hel del om utredningen av det i boken men inte vad det faktiskt lett till.
Sen är det en hel del om Breiviks inspirationskällor där jag måste säga att mitt fokus svek mig. Det blir för knäppt för mig. Erika Fatland kollar även upp lite andra personer som utfört hemska saker som bland annat Unabombaren och forskning kring det. Även denna del är bara delvis intressant för min del.
Jag hoppas att något sånt här inte behöver hända igen. Men om det nu gör det hoppas jag att vi är mer förberedda. Och att polisen faktiskt får kosta pengar och finnas där när de behövs.
Mitt betyg blir en svag fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar