100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin

En väldigt fin historia!

Handling: Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.

I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss. 

Lenni lider av cancer och vårdas på Majavdelningen som är en avdelning för de som inte förväntas lämna sjukhuset levande. När vi träffar henne verkar hon väldigt ensam och vi vet inte varför ingen besöker henne. Av en slump lär hon känna Margot som hon lyckas hjälpa i en knivig situation och de ser båda något i varandra trots den stora åldersskillnaden. I ett konstrum bestämmer de sig för att måla hundra tavlor som ska representera alla år de levt tillsammans. Och genom tavlorna får vi händelser i deras liv återberättade. Där emellan pågår livet på sjukhuset för dem, med fokus på Lenni. 

Till en början är jag inte helt imponerad. Mycket för att Lennis sjukdom får ta så lite plats. Det känns nästan som att vi får lära känna en rätt frisk tonåring vilket gör att jag har svårt att se henne som en riktig person. Men hennes interaktioner med andra och när även Margots återblickar i livet kommer lyfter ändå boken. Jag gillar att läsa om hennes pratstunder med sjukhusprästen och där hon ställer inte helt lätta frågor. Till och med samtal om silverfiskar blir intressanta vilket roade mig.

Mot slutet har vi lärt känna både Lenni och Margot rätt väl genom deras återblickar men också när de samtalar med andra. För oss svenskar blir det lite speciellt också eftersom Lenni är svensk men flyttade med sin familj till Storbritannien. 

Boken är lite ojämn men slutar på betyget 4.