Nådastolen av M W Craven

Sjätte delen i serien Washington Poe

Handling: Av en tillfällighet är kriminalinspektör Washington Poe på plats när liket efter en mördad man hittas på en lantlig kyrkogård i Cumbriatrakten, gömd under en kista i en grav. Kråkor och andra asätare har gett sig på kroppen, och de svarta fåglarna hemsöker Poe i hans mardrömmar.

Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. På hans svårt sargade kropp hittas också en tatuering med en kod som är så besynnerlig att inte ens landets främsta dataexpert, Tilly Bradshaw, vet hur hon ska knäcka den.

Utredningen avslöjar en koppling till Jobs barn, det religiösa samfund som Green varit ledare för och som tycks ha många hemligheter att dölja. När sedan spåren leder vidare till en blodig familjetragedi som inträffade sexton år tidigare tar fallet en helt ny vändning, som samtidigt, längs slingriga stigar, leder Poe tillbaka till den där vintriga kyrkogården där allt tog sin början, till kråkornas makabra fest.

Uppläsare: Niklas Engdahl

Den här serien hör till en av mina absoluta favoriter. Och det beror på kombinationen av kriminalinspektör Washington Poe och dataexperten Tilly Bradshaw. 

Ur vissa perspektiv är den här boken lika bra som de tidigare. Och med det menar jag samspelet och umgänget mellan Poe och Tilly och hur de jobbar ihop. Men själva upplägget känns konstigt där Poe sitter hos en psykolog och pratar om fallet. Han känns ovanligt öppen samtidigt som något känns olycksbådande.

Här känns det också som vi läsare får en känsla av att man borde undersöka vissa saker närmare men som förblir okända för våra poliser. Så är det visserligen ofta i deckare men Craven brukar vara bättre än många andra på att inte göra det så tydligt. 

Jag var lite orolig över att fokus låg på en religiöst samfund som var lite mer sektliknande. Det är oftast inte min grej men det var faktiskt inget jag störde mig det minsta på.

Något jag däremot inte alls gillade var själva slutet. Det blev bara konstigt med avslutningen på psykologsamtalen och det känns nästan som att det var Cravens ursprungsidé till själva boken. Personligen tycker jag att de borde ha tagits bort eller skrivits om på något sätt. 

Bok sju i serien finns i alla fall redan ute vilket känns skönt och tryggt. 

Betyget blir här en slät fyra av fem!