söndag 17 juli 2022

Längtans latituder av Shubhangi Swarup

En poetisk men också brutal bok!

Handling: Vi får träffa en vetenskapsman som studerar träd, och hans klärvoajanta fru som talar med dem. En mor som kämpar för att befria sin fängslade son, åldrande älskare, en yeti som söker mänsklig kontakt och en sköldpadda som upplever mirakulösa förvandlingar. Alla sammanbundna av en gränslös livsvision.

Kaffe & kulturs läsutmaning är den här månaden i Indien så jag tyckte att den här boken skulle passa bra att läsa då. Däremot visste jag inte att den även skulle utspela sig i Burma (som det hette då boken utspelar sig) eller i Nepal. Samt ytterligare ett ställe som är lite mer diffust då det verkar vara i gränsen mellan Indien och Pakistan högt upp i norra delarna. Oavsett så är författaren indiska och bosatt i Mumbai.

När jag började läsa boken hade jag väldigt svårt att se var den skulle ta vägen vilket kan vara rätt befriande med tanke på alla deckare och feelgood som är mer eller mindre förutsägbara. 

På ett sätt skulle man kunna säga att det här är snarare fyra långa noveller som har en röd tråd. I den första delen Öar som främst utspelar sig i Andamanerna som är ett antal öar i Bengaliska bukten. Där utspelar sig historien om en man och en kvinna som precis gift sig och som försöker lära känna varandra. Den här historien är nog den som ger mig mest och även frambringar lite skratt men som också berör mig lite mer på andra sätt.

Nästa historia (Förkastning) handlar om Mary som jobbat som tjänsteflicka åt paret i den första delen. Här får vi följa hennes liv i Burma och hur hon försöker finnas för sin son som hamnat i fängelse eftersom han protesterar mot regimen. Den här känns mer som en historieberättelse än att få mig att verkligen vilka följa personerna. I alla fall delen som fokuserar på sonen.

Historien efter (Dal) handlar om en vän till Marys son när han är i Nepal. Den delen berörde mig minst men ger nog en liten känsla för hur det kunde vara där och då. Kanske också mer som en liten historialektion.

Den sista historien (Snööken) knyter ihop vissa delar från de tidigare. Här berörs jag lite mer igen när det återigen handlar om två personer som interagerar lite närmare. Men några delar i berättelsen blir lite mer svävande.

Språket är vackert men är också krävande. Det är också en helt främmande värld för mig då den dels utspelar sig i Asien och dels under rätt många olika år. Boken börjar till exempel runt 1948.

Som helhet blir boken rätt ojämn och där jag verkligen tycker om vissa delar medan andra inte alls stannar kvar hos mig. Så helhetsbetyget blir en svag fyra. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar