Den kalla elden av Arnaldur Indridason

I gränslandet mellan deckare och roman...

Handling: Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.

För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.

Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.

Den här boken får mig att fundera över när en bok är en deckare eller ej. Var går gränsen? Räcker det att det finns ett brott i boken, eller ett misstänkt brott? Eller att någon undersöker något som kan vara ett brott?

Den kalla elden är nog den lugnaste bok av Arnaldur Indridason hittills och ni som läst hans böcker vet att de alltid är rätt lugna och knappt innehåller någon action alls.

Nu är Erlendur åter igen i fokus och nu får vi äntligen veta vad som hände när hans bror dog och varför Erlendur har sådana skuldkänslor. Men han snubblar även över andra dödsfall som kan ha gått en liknande död till mötes och börjar gräva lite extra i ett av dem. Jag undrar lite varför, det känns lite som utfyllnad för att samtidigt få gräva ner sig i broderns öde samtidigt som jag förstår. Det är helt enkelt mer frågetecken kring det andra dödsfallet och något för en gammal polis att gräva ner sig i.

För mig fungerar det trots allt. Jag har inga problem med det långsamma tempot och jag tycker inte det blir tråkigt heller. Mycket för att jag nu följt Erlendur i ett gäng böcker och är glad över att äntligen få lite svar och komma honom närmare. Frågan är vad som händer nu? Blir det flera böcker? Kommer i så fall Erlendur vara en helare människa? Eller kommer de andra ta över? Jag hoppas i alla fall det blir fler. Jag gillar när det handlar om Island och liknande ställen och även att tempot ibland är rätt lugnt.

Nu har jag börjat på Cilla och Rolf Börjlinds bok Springfloden som borde ha ett betydligt högre tempo!