Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind

Ny favorit!

Handling: 1987. Under en kall och likgiltig fullmåne begås ett sadistiskt mord på en strand på Nordkoster. Offret är en ung kvinna. Förövarna är tre personer. En ung pojke blir ofrivilligt vittne till mordet.

Mordutredaren Tom Stilton på Rikskrim arbetar i motvind: offrets identitet kan inte fastställas, inget motiv hittas, gärningsmännen går inte att spåra. Till slut hamnar utredningen på hyllan. Över femton år senare får Stilton, via en annan utredning, en ny infallsvinkel på fallet. Men samtidigt börjar hans psykiska hälsa att vackla och efter en uppslitande skilsmässa tappar han helt fotfästet i tillvaron.

2011. Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett elevarbete på Polishögskolan om det olösta strandfallet. Hon vaskar fram så mycket hon kan via gamla källor, det svåraste visar sig dock vara att få tag i den som ledde mordutredningen. Tom Stilton är nämligen som uppslukad av jorden.

Cilla och Rolf Börjlind ligger bakom många svenska filmmanus (bland annat många Beck men även Graven och Morden). Så de har stor vana att skriva där det är ett stort driv. Men i Graven och även Morden märkte man att de även kan få in ett djup.

I Springfloden väljer Olivia Rönning ut ett speciellt fall bland många andra att skriva om. Bland annat för att hennes nu döda far jobbade med fallet. Hon fångas av det och sakta sakta gräver hon sig djupare och får tillslut kontakt med Tom Stilton som jobbade med fallet en gång i tiden. Även hans gamla kollega Mette Olsäter dras in i fallet även om hennes fokus ligger på ett betydligt nyare fall.

Det är många sidohistorier som går ihop lite här och var och man måste släppa att tanken på att historien bör vara trovärdig. För det är den inte. Men det gör inte det minsta för den är för spännande och intressant för det!

Här får man röra sig bland de rika, bland de hemlösa, bland prostituerade och bland lite mer vanliga människor om det nu finns några sådan. Vid något tillfälle tyckte jag att det blev lite väl många nya människor men eftersom jag sträckläste boken gick det ändå bra. För den är svår att släppa när man väl kommit igång.

Jämförbara författare är Lars Kepler, Jussi Adler-Olsen, Michael Hjort och Hans Rosenfeldt (med sina böcker om Sebastian Bergman). Så gillar man dem bör man gilla den här!