Stalker av Lars Kepler

Kan en bok bli för spännande?

Handling: För nio år sedan dömdes prästen Rocky Kyrklund till rättspsykiatrisk vård för ett brutalt mord. Själv minns han ingenting. Efter en svår olycka har han återkommande blackouter. 
Samma sommar som hans återanpassning till samhället påbörjas, skickar någon en filmsekvens på en kvinna i ett fönster till polisen. Nästa dag hittas kvinnan död i sitt hem. Det är inte bara det bestialiska våldet som leder tankarna till Rocky Kyrklunds gamla mord. En ny film kommer till polisen. Ingen förstår vad som händer och Joona Linna är försvunnen sedan mer än ett år. Nästan alla tror att han är död. Nästan alla.

Jag har blandade känslor för Keplers böcker. De blir lite för mycket för mig periodvis.

Första halvan av Stalker fungerar bra för mig. Men redan i hypnotisören irriterade jag mig på Erik Bark som dyker upp i den här boken också. Och jag blir lika irriterad på honom här. Tur att jag gillar Joona Linna betydligt mer. Efter halva boken börjar jag ana hur det ligger till men jag hade aldrig kunnat gissa bakgrunden till det hela.

Stalker har mycket av en skräckroman i sig (vilket inte heller är min grej). Men det fungerar. Det största misstaget jag gjorde var att jag valde att lyssna på den. Om det kommer någon mer Kepler-bok igen med Joona Linna måste jag läsa den istället så jag kan öka takten eller skumma de mest blodiga partierna. Eller för att inte tala om det extremt utdragna och actionfyllda slutet. Trots att det var en plåga hade jag svårt att lägga ifrån mig telefonen och sluta lyssna.