Thorsten Flinck - En självbiografi av Thorsten Flinck och Håkan Lahger

Underrubrik: Kom och skratta åt Lilleputt!

Handling: Biografin är nedtecknad av Håkan Lahger och är inläst av Thorsten Flinck själv. I egna kapitel berättar bland andra MIKAEL PERSBRANDT, EVA RÖSE och LENA ENDRE om sina personliga och professionella relationer till Thorsten Flinck. Vad är det som kan förmå en människa att nå så högt för att därefter driva sig själv rakt ner i botten?

Thorsten Flincks självbiografi är en intim och förtrolig berättelse om att ständigt söka bekräftelse, hantera scenskräck, parera smutskastning i Dramatens korridorer och jaga pengar till knark. Med lika delar humor och storslagen berättarglädje bjuder Thorsten Flincks biografi på dråpliga incidenter, storslagna succéer och oundvikliga katastrofer. Efter ett liv fyllt av spektakulära framgångar och personliga tragedier summeras ett högst ovanligt öde i en ursäkt till alla som drogs med i fallet.


Tidigare i år lyssnade jag på Mikael Persbrants självbiografi och nu var det dags för Thorsten Flincks självbiografi. Jag kan inte säga att jag har någon direkt relation till Thorsten Flinck. Jag har inte gått särskilt mycket på teater och i synnerhet inte hans typ av föreställningar (utan egentligen mest musikaler). Jag har inte läst mycket om honom i pressen heller mer än att han är far till Annika Jankells två döttrar och att han haft mycket problem med droger och allt som det medför. En inte särskilt stabil person har varit min syn på honom. Men han har levt ett udda liv och det gör att hans självbiografi blir intressant för mig.

Självbiografin är huvudsakligen kronologiskt skriven. I början handlar det mycket om hans uppväxt där han och hans tvillingbror växer upp med en ensamstående mamma. Det är tydligt att han känner mycket bitterhet mot både sin mamma och sin bror. Men utifrån hur han förklarar det så inser man att det lätt kan se ut som det gör utifrån hans perspektiv. Under den här delen av boken kommer även en nära släkting till tals som berättar hur hon såg på hans uppväxt och det är då man inser hur udda boken är. För hon berättar om hur hans mamma har slitit som ensamstående mamma och verkligen gjort allt hon kunnat för dem. Så Thorsten Flinck har verkligen inte bara tagit med personer i boken som delar hans syn på hur saker låg till utan här får man helt andra "sanningar". Och det gör den här boken rätt unik. Grejen med en självbiografi är ju ofta att en person kan berätta det ur sitt eget perspektiv. Men kanske har Thorsten en sådan insikt att han faktiskt väljer att ha det så här. Men sen faller det då han själv verkligen inte funnits där för sina barn. Här kan jag fortsätta länge...

Det är väldigt tydligt när man läser (eller lyssnar som i mitt fall) att han är en oerhört komplex person som inte fått någon diagnos men med mycket stor sannolikhet skulle ha fått en idag. Och nu är det svårt att veta hur mycket som beror på hans missbruk genom åren och en eventuell diagnos.

En stor del av boken handlar om hans tid på teatern och människor han jobbade med. Mycket av det är intressant och återigen blir inhoppen från andra personer väldigt givande. För de kan både förstärka det han sagt men även visat problematik ur ett annat perspektiv. Ja, jag gillar verkligen det inslaget. Och kanske var det nödvändigt för trovärdigheten av boken.

Konflikten med Ingmar Bergman var det flera som pratade om så det känns som jag har en rätt bra bild av det som hände och att det känns rätt trovärdigt. Men ingen vet vad Ingemar Bergman verkligen tänkte förstås.

Precis som med Mikael Perbrandts bok så kan jag inte säga att jag gillade huvudpersonen bättre efteråt. Men jag har fått en insikt i teatervärlden de lever i och hur mycket missbruk förstör (som om jag inte redan förstått det).

Boken får betyget 4- av 5 av mig.