Andra delen i Memoar-sviten!
Handling: I sin nya roman, en fortsättning på Spådomen, bygger Agneta Pleijel på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och framåt var hon. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen?
Vad vill männen? Hur matcha önskningarna som stiger ur deras dröm om kvinnan? Hur ta sig ut ur ett äktenskap som inte är ens eget, utan föräldrarnas? Det är lätt att gå vilse i allt som är outsagt. Men det är vad hon vill hitta språk för, i böckerna, i de många kärleksrelationerna, i tilltron och tvivlet på sig själv.
Hon är karsk, ömtålig och ensam. Mannen är han som måste utforskas. Frågorna tätnar om var gränsen går mellan ett du och ett jag, (och mellan kropp och själ). Det är en laddad, vacker, skarp och drastisk berättelse om en ung kvinna som vill forma sitt eget liv och längtar efter att ta språnget och börja skriva.
Jag läste den första boken i serien i somras och tyckte mycket om den. Där skrev hon om sin uppväxt och tiden fram tills hon var runt tjugo år. Den här boken tar över efter det. Min man och jag lyssnade dessutom på henne 2018 på Vi:s Litteraturbåt där hon var med och pratade om den förra och den här boken.
Större delen av boken handlar om åren mellan tjugo till trettio. När jag läser så känner jag att delar av boken påminner om Gun-Britt Sundströms två böcker som jag läst - Maken och Skrivliv. Det skiljer bara fem år mellan kvinnorna så deras ungdom och början på vuxenlivet utspelar sig ungefär samtidigt. De verkar ha liknande bakgrund studiemässigt och hamnar båda på en kulturredaktion på en tidning. De dejtar och reflekterar över relationerna. Deras alster blir också utgivna. Men sen är det såklart mycket som skiljer sig åt också.
Precis som i förra boken tycker jag om hur boken är skriven och språket som används. Det är lätt att leva sig in i hennes liv och miljön hon befann sig i. Stor del av boken handlar om hennes relationer till män. Och det känns inte alltid som så sunda relationer. Samtidigt förstår jag att det inte kan vara helt lätt att återge något som hände för så många år sen som det exakt var i synnerhet som ingen relation höll. Jag förstår inte alltid om det är tiden i sig som orsakar vissa beteenden eller om det handlar om hennes inte helt trygga uppväxt. Eller om det bara handlar om henne och männen hon valde. Frågan är om det ens går att säga.
Det är intressant hur Sverige såg ut för kvinnor under den tiden. Det är lite för lite om hennes jobb tyvärr. Det nämns några få detaljer men det hade kunnat vara så mycket mer om hon velat men fokus verkar ligga mer kring det privata, vilket såklart inte är fel det heller.
Betyget blir en klar fyra och jag ser fram emot att läsa den sista och avslutande delen i serien någon gång framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar