Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle

Mycket spännande från en polis perspektiv!

Handling: I juli 2009 knuffas en man ut från sjätte våningen i ett hus i Stockholmsförorten Bredäng. Polisens mordutredning avslöjar att den döde mannen hade en böjelse för våldsamt gruppsex. I förhör säger ett av hans unga kvinnliga offer att en av förövarna är polis. Hon visar fram en tidningsbild. Polisen Jonas Trolle får en chock. Mannen på fotografiet är Göran Lindberg, Kapten Klänning, rektor på Polishögskolan, en förkämpe för jämställdhet som arbetat mot kränkningar och sexism.

Jakten på Kapten Klänning är en sann berättelse om ett unikt brottsfall. Aldrig tidigare har en så hög polischef varit misstänkt för så grova brott som Lindberg. Historien är som hämtad ur en kriminalroman: telefonavlyssning, hemlig spaningsgrupp inom polisen och en husrannsakan på Polishögskolan. Men här skildras också de traumatiserade offren vars liv förändrats för alltid.

Jag läser en hel del deckare och att få läsa om ett verkligt fall ur en polis perspektiv är rätt skönt, snudd på befriande. Litterärt sett så finns det visserligen förbättringspotential. Men det är inte därför jag valt att lyssna på boken utan det är för att jag vill få den här historien berättade från just polisens perspektiv. Hur jakten och sökandet gick till och även hur det kan påverka dem som personer att jobba med den här typen av brott.

Nu fanns det stunder då jag verkligen önskat att jag valt att läsa den istället för att lyssna. Det var riktigt vidrigt att lyssna på hur han utnyttjade och plågade unga tjejer och att i detalj få veta vad han gjorde med dem och vad han ville att de skulle göra med honom. Det utan att kunna skumma texten men å andra sidan kommer nog den här boken hänga kvar extra länge just på grund av det.

Det man inte får svar på är varför Göran Lindberg blev den han blev eller när det kom. Jonas Trolle har inte intervjuat honom utan boken är hans version av fallet inklusive förklaringar till rättegången och varför vissa saker inte kunde bevisas.

Trots att språket inte riktigt flyter så är den här boken mycket läsvärd. Det är ett exceptionellt fall och det har verkligen hänt.

Uppläsningen gjordes av Martin Wallström vilket fungerade bra för mig.

Blindbock av Arne Dahl

Spännande som alltid...

Handling: Vilka är det egentligen som ligger bakom alla tiggare som sprider sig över Europa? Och vad har det för koppling till det sms som EU:s miljökommissionär får i limousinen hem från invigningsbanketten för Europols nya, pampiga högkvarter i Haag? Och till den tilltagande rasismen i Europa? För att inte tala om den döende mannen som släpper en mobiltelefon i en blind tiggares tiggarskål vid Hornstull i Stockholm? Det är het sommar i Europa. Europol får information om att ligorna som hanterar Europas tiggare styrs centralt och har kopplingar till större människohandel. Sedan ett par veckor har Paul Hjelm och hans Opcop-grupp storövervakning på den misstänkta ledningen för kontinentens tiggarligor. Gruppen befinner sig i en utrymd våning på ena sidan av en kanal i Amsterdam och spanar på en lägenhet på den andra. Just vid den här tiden blir Europol större. Den före detta polisbyrån, numera EU-myndighet, flyttar till ett mäktigt nytt högkvarter i Haag. Samtidigt sker ett drastiskt genombrott i den hittills rätt tröstlösa övervakningen. Och uppenbarligen försöker någon dessutom pressa en av Europas högst uppsatta politiker, den franska EU-kommissionären Marianne Barrière, just som hon är på väg att lägga fram ett internationellt lagförslag som äntligen kommer att sätta Europa på rätt kurs igen. Paul Hjelm tvingas ta inofficiella vägar för att utreda utpressningen, inte alltid så vackra, och spåren leder mot Europas högerextrema miljöer. När Kerstin Holm kommer på att hon har anlitat Gunnar Nyberg, före detta polis i A-gruppen, bosatt i Grekland, för ett uppdrag är det redan för sent. Nyberg har begett sig in i mörkrets hjärta.

Åh, det är svårt att sammanfatta den tredje delen om Opcop-gruppen. Först av allt känns den väldigt nutida eftersom det finns ett visst fokus på just tiggare och då bland annat romer från Rumänien. Det finns även andra saker som känns dagsaktuella som t.ex lagförslaget som ska läggas fram.

Sen som alltid i Arne Dahls böcker uppstår enormt många sammanträffanden. Och det har jag väl vant mig vid egentligen men ändå har jag svårt att inte störa mig. Det finns fler saker som känns onödiga - som att kvinnorna alla är väldigt snygga. Det känns väl heller inte helt så trovärdigt. Det är också ovanligt mycket sex i den för att vara en av Arne Dahls böcker. Det är alltså inte mycket sex men mer än vanligt. Jag har inget emot det normalt sett men det är alltid lite jobbigt att få det uppläst när man till exempel går och handlar mat.

Det som gör att jag ändå fortsätter lyssna på böckerna är att de är oerhört spännande och också tar upp många aktuella problem på ett informativt sätt utan att för den saken skriva en på näsan.

Jag har ännu inte så bra uppfattning om de som tillkommit efter A-gruppen. De är mest namn och nationaliteter för mig. Men eftersom de flesta av gamlingarna från A-gruppen figurerar mycket så gör det inget. Trots mina störningar så blev jag mycket glad över att den fjärde och avslutande delen snart kommer ut.

Johan Rabaeus är uppläsare och fungerar bra som det. Det enda som stör är att han ibland nästan viskar och ibland nästan skriker vilket gör att jag får hålla på en del med ljudvolymen.

Diskodans för de hädangångna av Colin Cotterill

Deckare i en annorlunda miljö!

Handling: Den överraskande upptäckten av en mumifierad arm som sticker ut från en betongstig intill presidentens nya residens har förståeligt nog orsakat viss pinsamhet. Doktor Siri Paiboun skickas att diskret gräva ut kroppen som armen sitter fast i, identifiera den och fastställa dödsorsaken.

Hans obduktion bjuder på hemska överraskningar, men det är hans talang som shaman som får den sjuttiotreårige doktorn att komma mördaren på spåren. På väg mot lösningen måste Siri och hans team ta itu med ett frieri, en lång vandring hem och stå ansikte mot ansikte med en fruktansvärd offerritual. Är det så konstigt att doktor Siri börjar med diskodans?

Den här boken köpte jag på bokrean för 19 kr. Dessvärre är det den tredje boken i serien om Doktor Siri Paiboun men det fick gå ändå. Den lät intressant nog.

Det hela utspelar sig i Laos vilket inte är en land man befinner sig i var dag. Den är skriven om Colin Cotterill som själv bott i landet under flera år och man märker att han genom sin deckarserie vill förmedla hur det ser ut i landet. Hur politiken förs och under hur folket har det.

Huvudpersonen är Doktor Siri Paiboun som tillsammans med sjuksköterskan Dtui sänds till landets norra del för att undersöka en död kropp. De ramlar in i ett underligt mysterium som även rör mörka kubanska seder. Det har även visat sig i tidigare böcker att Doktor Siri själv har vissa förmågor och inte är helt vanliga och som hjälper honom och Dtui att lösa fallet.

Jag kommer definitivt börja om från början i den här serien och sen ta dem en efter en.

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser

Det här är en fristående bok av Håkan Nesser. Den handlar om författaren Erik Steinbeck och hans fru konstnären Winnie Mason vars dotter försvunnit. En man med grön bil tar dottern medan Erik hjälplöst ser på inifrån huset och inte hinner reagera innan bilen är långt borta.

Winnie kollapsar och blir inlagd medan Erik gör vad han kan för att stötta henne och polisen i sökandet. Efter cirka ett och ett halvt år lämnar de Europa och flyttar till New York. Erik är övertygad om att hans dotter är död medan Winne tror att hon lever. Medan Erik försöker återuppta sitt skrivande sittandes på ett gammalt bibliotek blir Winnie allt konstigare och vill inte berätta vad hon vet. Samtidigt tar Erik hjälp av en ny vän som han mött på biblioteket och som dessutom råkar vara en före detta privatdetektiv.

Erik är bokens huvudperson och allt berättas genom honom och hans tankar och handlingar. Det är tillbakablickar i deras tidigare liv, hur de träffades och olika saker som inträffat, vissa tillfällen mer underliga än andra. Det är tydligt att den här boken skrevs under Nessers New York-tid och att han älskade att bo där. Boken kan få många att vilja flytta dit och röra sig bland caféer, restauranger med mera.

Efter att han betat av ett antal Nesser-böcker är stilen välbekant och eftersom jag dessutom lyssnar på dem, inlästa av Håkan Nesser blir rösten och stilen extra välbekant.

Jag ska inte hymla med att Barbarotti-serien förblir mina favoritböcker av Nesser tillsammans med Levande och döda i Winsford. Däremot föredrar jag den här boken framför Van Veeteren-serien. När jag googlar på den här boken jämför många den med Paul Austers böcker och det finns tydligen likheter. Jag har själv inte läst något av Paul Auster och kan inte tillföra något här mer än att jag känner att jag någon gång borde läsa något av honom.

Jag tyckte om Maskarna på Carmine Street men den slog inte an på mig lika mycket som flera av hans andra böcker. Kanske blev Erik Steinbeck lite för opersonlig för mig. Hans liv runt honom var för kaotiskt och det fanns inte människor som han verkligen stod nära eller verkade vilja stå nära. Om han visade känslor så handlade det mer om irritation och frustration. Kärleken till frun och dottern fanns där men kom inte fram tillräckligt starkt som motvikt. Samtidigt kändes han väldigt äkta på utsidan just därför. Vissa män kan upplevas på det här sättet eftersom de inte visar så mycket känslor utåt. Men här får man även ta del av hans tankar och där hade jag behövt lite mer sorg eller kärlek för att jag skulle känna fullt ut för honom.

Nu handlar det här om detaljer bara. Eller att jag inte blir lika förvånad och tagen av hans stil på hans nuvarande fristående böcker. Håkan Nesser är en utmärkt författare och att lyssna på hans böcker är faktiskt en njutning. Maskarna på Carmine Street är en väl läsvärd bok!

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

...en underbar och mycket tänkvärd bok!

När sambon och jag var på Vi:s litteraturkryssning i helgen presenterade Majgull Axelsson sin nya bok Jag heter inte Miriam.

Den börjar med Miriams 85-årsdag där hon uppvaktas av sin familj och hon får ett smycket med hennes namn inristat. Smycket för henne tillbaka till hennes barndom och utan att hon kan hejda orden så säger hon att hon inte heter Miriam. Det hela pratas bort men lite senare så frågar hennes sondotter vad hon menade och det gör att Miriam äntligen börjar berätta sin historia - en historia som rymmer fruktansvärda händelser i både Auschwitz och Ravensbrück och om att förneka sig själv och sitt ursprung för att överleva.

Bokens stora huvudperson är Miriam. Hon formas av alla händelser som hon tvingas uppleva. Från att ha varit som vilket barn som helst blir hon en överlevare och en som inte visar vad hon verkligen känner. När livet är som tyngst har hon turen att ha någon som faktiskt hjälper henne.

Det märks att Majgull Axelsson forskat en hel del till den här boken kring händelserna för andra världskriget, om fångar som fick komma till Sverige och om tattarkravallerna i Jönköping. Detaljerna gör att det känns oerhört trovärdigt. Boken sträcker sig faktiskt från 30-talets Europa till Sverige i nutid.

Boken hoppar fram och tillbaka i tid och jag kan inte skönja något mönster i vilken tid som kommer när men det känns väldigt naturlig. Huvudsakligen handlar boken om tiden som fånge, närmaste tiden efter kriget där Miriam jobbar stenhårt för att anpassa sig till Sverige och svenskarna samt hennes förmodade 85-årsdag där hon har sin nuvarande familj kring sig.

Att läsa om koncentrationsläger är jobbigt och jag kan inte säga att jag väljer det särskilt ofta. Det är hemskt men jag kan ändå inte sluta läsa eftersom jag vill få veta Miriams hela historia och hur hon blev den hon blev. Majgull Axelsson får till en balans i boken som rymmer mycket misär men även mycket kämparanda och vänskap.

Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att hamna på min tio i topplista för året. Jag köpte den på kryssningen i fredags eftermiddag, fick den även signerad och på måndag morgon var den utläst. Den väcker många tankar på nazismen och på en väldigt bespottad grupp. Frågor som varför har de så dåligt rykte? Vad är orsak och verkan här? Det är ju ingen nyhet att många människor oavsett gruppering blir kriminella när det är enda chansen att få mat och husrum, för att kunna ge sina barn mat. Den väcker även tankar kring mina egna fördomar som inte är helt behagliga. Jag har tyvärr fördomar och ja, jag har blivit lurad när jag valde att lita på personen. Men om jag låter mig styras av mina fördomar i mina handlingar så får inte människor de chanser de förtjänar att få. Även om jag vet allt det här inom mig så måste vi ändå påminnas gång på gång och Majgull Axelsson gör det på ett utmärkt sätt!

Vi:s Litteraturbåt 20 - 21 mars 2014

Kvällen den 20 mars steg sambon och jag på Tallink Silja Lines fartyg Galaxy där vi och nästan bara kvinnliga pensionärer skulle lyssna på åtta olika författare. Själva författarprogrammet startade först vid halv nio morgonen därpå.

Vi var uppdelade i två grupper och vi fick lyssna på dem i följande ordning:

Majgull Axelsson som presenterade sin nya bok Jag heter inte Miriam.
Den handlar om en 85-årig kvinna som i flytten mellan Auschwitz och Ravensbrück byter identitet med en död judisk flicka istället för att vara zigenare eftersom hennes egna kläder gått sönder. Boken blev inköpt och även signerad av Majgull och jag har hunnit läsa över halva nu och älskar den. Majgull Axelsson fick Augustpriset 1997 för Aprilhäxan (som jag också älskade).

Därefter var det dags för Tomas Bannerhed som pratade om sig, sitt skrivande och om sin roman Korparna som han också fick Augustpriset för 2011. Jag har inte läst Korparna och inte riktigt lockats av den heller. Däremot var han den mest önskade författare till kryssningen och jag träffade även på en numera pensionerad kollega vars fru var helt lyrisk efteråt över Tomas Bannerhed och hans Korparna.

Det blev kaffepaus och vi lyssnade sen på Inger Edelfeldt som pratade om sin bok Konsten att dö. Jag har läst boken nyligen och kände därför att uppläsningarna inte gav så mycket. Däremot är det alltid intressant att se hur författarna tänkt kring sina karaktärer.

Efter kom Ingvar Carlsson och han var den som fick absolut mest gensvar av publiken. Han presenterade sin nya bok Lärdomar som både sambon och jag kan tänka oss att läsa någon gång. Jag var lite orolig att innehållet skulle vara ungefär samma som sas i Skavlan men så var det inte alls. Han berättade om olika händelser i sin karriär som boken även handlar om och han kunde inte låta bli att slå ett slag för socialdemokratin. Alla som satt där blev nog berörda vid olika tillfällen.

Här blev det lunchpaus i ca två timmar så alla hann äta och handla och göra lite allt möjligt på båten.

Eftermiddagens första pass stod Lena Andersson som fick Augustpriset nyligen för sin bok Egenmäktigt förfarande. Jag får nog tyvärr erkänna att jag försökte läsa hennes bok men led och kände mig alldeles för obekväm med huvudpersonen och hennes naivitet för att slutföra läsningen. Som talare var Lena Andersson mycket intressant och rolig att lyssna på. Det grämer mig lite att jag inte läste klart så jag får väl se om jag gör ett nytt försök efter att ha fått en annan syn på författaren och hennes syn på sina karaktärer.

Björn af Kleen kom därnäst och berättade om sin bok Lucke & Lull : Arvet efter en Bonnier. Den boken är inköpt och kommer att läsas av både mig och sambon troligtvis. Han berättade en hel del om Bonnierfamiljen och då om synen på de icke-äktenskapliga barnen när det handlar om arv. Det är en intressant släkt som påverkat Sverige mycket.

Efter den sista kaffepausen kom Kjell Westö som var Augustnominerad för sin Hägring 38 som både jag och sambon läst. Den handlar om Helsingfors 1938 precis innan det börjades kriga igen. Boken blev kanske ingen jättefavorit men är ändå definitivt läsvärd. Jag skäms ofta när Finlands historia kommer upp eftersom jag vet så lite om den. Men via Kjell Westös böcker jag har lärt mig en del. Westö tog bland annat upp en specifik händelse i boken som verkligen hände som visade på synen på judar redan då och där (men han hade bytt namn på personen) och där personen blev mycket tydligt diskriminerad. Vid några tillfällen har detta försökt rättas till men efter att Hägring 38 kom ut så gjordes ett nytt försök bland journalister och man lyckades! Just den händelsen är en av de som jag minns bäst från boken faktiskt.

Sist ut var Bea Uusma som även hon fick Augustpriset för sin bok Expeditionen : Min kärlekshistoria. Hon berättade om hur hon under en tråkig fest för ca femton år sen började bläddra i en bok om Andrées expedition och blev fast. Hon började själv forska i händelsen har nu skrivit en bok om den. Hon har en oerhörd entusiasm kring ämnet och hon har samma energi och liknande röst som sin syster Martina Haag. Så det är omöjligt att inte dras med när hon berättar. Sambon fick boken i julklapp så han har läst den och jag kommer kanske göra det.

Vi är oerhört nöjda med kryssningen och föreläsningarna och det är inte omöjligt att vi gör om det beroende på vilka författarna är.

Tidningen Vi har nu även utöka utbudet och har nu även konceptet Konstbåt och Teaterbåt.

Shakespeare and Company av Sylvia Beach

Intressant om dåtidens litterära Paris!

Handling: Sylvia Beachs klassiska skildring av sin bokhandel i Paris utkommer nu i nyöversättning av Erik Andersson. Prästdottern Sylvia kom från USA till Frankrikes huvudstad när Paris var centrum för all världens konst och litteratur, inklusive den engelska och amerikanska modernismen på flykt undan sina hemländers snäva moral. Hennes bokhandel blev en träffpunkt för alla: James Joyce, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Djuna Barnes...

Sylvia Beach föddes 1887 och startade 1919 Shakespeare and Company i Paris där hon både lånade ut och sålde engelska böcker. Boken skrevs 1956 och har ett rätt gammaldags uttryckssätt vilket gör att jag får kämpa lite med läsandet.

Personligen tycker jag att vissa delar är mycket intressanta och vissa delar gjorde mig rätt sömnig. Det intressanta är dels hennes kämpar-anda och vad hon vågade starta men också hennes samröre med James Joyce och hans skrifter och då i synnerhet Odysseus som blev bannlyst i Storbritannien och USA men som hon då såg till att trycka upp istället.

Det som var tungt med boken är att det är så otroligt många namn som nämns som jag inte hört talats om och som det bara står något kort och ointressant om. Det är också tydligt att hon inte vill utelämna eller skriva för elakt om någon utan hon väljer ofta att se saker ur ett humoristiskt perspektiv. Samtidigt är det intressant att läsa om hur umgänget kunde vara mellan främst författarna i tjugo- och trettiotalets Paris.

Mot slutet blir boken lite extra intressant när Paris blir ockuperat av tyskarna under andra världskriget och hon tillslut hamnar i interneringsläger. Tyvärr handlar ju boken om bokhandeln och inte om henne och det hade nog varit intressantare om det stått mer om henne själv där. Men nu var det ju inte om henne själv hon ville berätta. Sylvia Beach dog 1962.

Den stora matchen av Arnaldur Indridason

En lugn deckare från Island...

Handling: Sommaren 1972 och Reykjavik är en orolig stad. Schackmästerskapet skall hållas i stadens sportcenter och det kryllar av utländska gäster och korrespondenter. Det kalla kriget pågår för fullt och representanter från öst och väst eskorterar sina män, Spasskij och Fischer, till matcherna.

När förberedelserna når sin klimax blir en ung man grovt misshandlad på en biograf. Polisen har redan fullt upp men Marion Briem, som ansvarar för ärendet, är fast besluten att ta reda på vad som ligger bakom attacken.

Arnaldur Indridason har i de senaste böckerna visat upp Erlendurs kollegor samt gått tillbaka till Erlendurs egen barndom. I den här boken är det Marion som får allt fokus och som jag inte minns mycket av från tidigare böcker mer än att personen existerat och varit någon som Erlendur sett upp till. Som jag också förstått det så vet man inte om Marion är en man eller kvinna. Marion nämns aldrig med han eller hon utan alltid som Marion. Googlar man så skriver vissa hon och vissa han och båda med en självklarhet. Namnet Marion är ett unisex-namn men som oftast kvinnor har. Eftersom jag lyssnar på boken och den har en manlig uppläsare känns Marion manlig för mig (ur den synvinkeln). Men ur andra perspektiv vet jag inte. Det finns en kärleksaffär men kan man förutsätta att de hade olika kön? Sen har ju vissa av böckerna filmatiserats och jag vet att jag sett den första filmen men jag minns inte om Marion finns med där. Hur som helst så spelar det faktiskt ingen roll.

I Den stora matchen kastas man tillbaka till 1972 (och tidigare) och Arnaldur Indridason har verkligen tagit med många detaljer så man verkligen ska känna av tidsandan till exempel vad som sändes på radio och vilka låtar som var populära. Mycket av detaljerna från själva schackmästerskapet och om de två spelarna stämmer också. Jag misstänker att det var stort för Island att ha mästerskapet där och då med tanke på det kalla kriget.

Det är är en klassisk lugn deckare där några poliser sakta men säkert förstår hur det hela gått till genom att utreda olika möjligheter och även tips. Det är även många tillbakablickar på Marions tuffa uppväxt och man ser att det format personen. Man kan lätt förstå hur svårt det var för dåtidens barn.

Jag var inte helt nöjd med slutet utifrån perspektivet/synen på vem/vilka som var skyldig/skyldiga. Det kändes som Marion hårddrog det lite. Om man är delaktig i en sak blir man då automatiskt medskyldig till något annat som händer på grund av sak ett trots att man inte själv var där just då. Jag är medvetet luddig här men vill inte ge några spoilers (och hoppas att jag inte skrev för mycket här). Var går gränsen?

Annars kan jag bara konstatera att jag gärna läser/lyssnar på dessa lugna deckare och jag kommer definitivt läsa eller lyssna på hans nästa bok som antyds vara Erlendurs sista fall "...Detective Erlendur returns - for the last time". Om nu Arnaldur Indridason slutar skriva om Erneldur så hoppas jag att han ändå fortsätter skriva isländska deckare.

Uppläsare: Pale Olofsson som gör ett bra jobb. Hans röst passar bra till den här boken.

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

Obehaglig om människohandel!

Handling: I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man. 

I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till. 

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna. Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Jag trodde att den här boken var uppbyggd med tre parallellhistorier. Men där blev det fel. Det är sant att det handlar om tre kvinnor men boken handlar huvudsakligen om Ally som letar efter sin man som försvunnit.

Boken handlar om människohandel från flera olika perspektiv och det finns en mörk dyster känsla som genomlyser historien. Om män (främst) som på olika sätt utnyttjar och tjänar pengar på att smuggla in människor i olika länder och sen tvinga dem att arbeta av sina skulder.

Vissa delar av boken kommer hänga kvar hos mig ett tag. Den griper tag i mig. Men det finns också saker i boken som jag har svårt att förstå - som hur Ally trots allt motstånd inte ger upp sökandet efter sin man.

Det är i alla fall en mycket bra debut av Tove Alsterdal. Innan har jag läst (eller faktiskt lyssnat på) hennes andra bok I tystnaden begravd som jag tyckte väldigt mycket om.

Tack Boksnoken för boken!

Andra andningen av Sofie Sarenbrant

En rätt spännande och mycket lättläst deckare!

Handling: Tiden är begränsad, sträckan är mätbar men antalet misstänkta och potentiella offer är oändlig Välkommen till Stockholm Marathon!

Stockholm Marathon har hittills klarat sig från dödsfall, men när startskottet går för det 35:e maratonloppet genom tiderna ställs allt på ända. Det är den första juni men det är kallare än på julafton. Precis utanför Stadion faller en man ihop och förs till ett sjukvårdstält men mannens liv går inte att rädda. 

Kriminalpolisen Emma Sköld är ledig den här dagen och finns på plats för att heja på sin syster Josefin som springer. När Emma är vid Rålambshovsparken har en livlös kvinna precis upptäckts vid vattnet och Emma rycker in. Det är ingen tvekan om att kvinnan bragts om livet. 

Finns det en mördare bland löparna? Och när i sådana fall dyker nästa offer upp?

Ska jag vara helt ärlig är inte Sofie Sarenbrant någon favorit än. Men hennes böcker är väldigt lättlästa och även spännande och det finns stunder då det passar utmärkt. Den nutida historien utspelar sig under en enda dag - då Stockholm Marathon går av stapeln. Det är också en av de kallaste maraton hittills. Här tycker jag Sofie Sarenbrant lyckas beskriva loppet och löparnas vilja att kämpa på ett mycket bra sätt. Även Stockholmsmiljön och kylan känns mycket realistisk. Den delen är det bästa med boken.

Förutom själva loppet är det tillbakablickar som börjar ungefär ett år innan maraton och sakta arbetar sig allt närmare maratondagen. Själva deckargåtan är ok och jag väljer mellan några olika misstänkta under tiden jag lyssnar.

Det som jag upplever som en svaghet är just Emma Sköld. Jag lär inte känna henne och även om man får veta mer om både henne och hennes syster så känns det lite ytligt. Det har som tur vad hänt en del i deras relation sen senast men jag förstår inte hur de kom dit.

Uppläsare är Katarina Ewerlöf och att höra hennes röst får mig att tänka på Viveca Stens böcker om Sandhamn eftersom de också har en speciell miljö. Jag tycker Katarina Ewerlöf fungerar bra här även om hon är aningen för dramatisk för mig.