Handling: ''I början då jag var en främling som skulle erövra främlingskapet kastade jag mig över det nya språket likt en utsvulten hund över en saftig köttbit. Jag åt upp svenskan. Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet.
Som författare har jag aldrig varit friare än i dessa första dikter då skrivandet inte var bundet vid futtigheter som mening, betydelse, avsikt. Men det är bara en gång i livet man kan skriva på det sättet.''
Trots att Kallifatides bok är väldigt kort så rymmer den en del guldkorn som man gärna suger lite extra på. Han beskriver tankar om svenska och grekiska språket och drar upp skillnader mellan kulturerna utan att vara dömande. Man anar också en vilsenhet av att inte helt känna sig helt hemma eller helt accepterad i något av länderna. Nu är boken utgiven 2001 för första gången och det gör mig nyfiken på hur han skulle ha skrivit idag när grekerna ofta är i nyheterna.
Antal sidor: 155
Utgivningsår: 2001 (första gången)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar