Handling: Fåfängan är en kulle med praktfull utsikt, på Söder i Stockholm. Alla har sett den, få har varit där. I ett av husen vid branten bor en ung konstnär som just slagit igenom med pukor och trumpeter. På vernissagefesten hos den framgångsrike egocentrikern inträffar ett fall av ond bråd död. Med den utgångspunkten spinner Stieg Trenter en handling som snor sig i spännande slingor genom ett än trolskt, än kusligt Stockholm.
Med stigande ålder ökar mitt intresse för historia. Och som alltid finns även ett intresse för deckare. Av det kan det bli en rätt trevlig kombo. Det har ju blivit rätt populärt med deckare som är nyskrivna men utspelar sig i dåtid. Även vissa deckarserier från förr har fått ett lyft som Maria Langs till exempel. Jag har själv lyssnat på Sjöwall & Wahlöös böcker om Beck med mycket stor behållning.
I båda varianterna fokuseras det på vad som hände runt om dem men på olika sätt. Det jag gillar med böckerna som skrevs för länge sen är att se hur omgivningen beskrivs. Även könsrollerna blir mycket mer tydliga i de äldre böckerna. I de mer moderna böckerna har ofta en kvinna huvudrollen och är då ovanligt framåt för sin tid vilket gör att det är lätt att identifiera sig med henne.
Det här är i alla fall den första boken om fotografen Harry Friberg och den utkom första gången 1944. Min pappa äger en stor del av serien så jag har lånat de första böckerna av honom.
Som deckare kan jag inte säga att den är särskilt bra. Den känns lite väl enkel. Vissa saker känns helt enkelt rätt enkelspåriga. Samtidigt kan det vara rätt skönt ibland med tanke på hur komplexa saker kan vara idag.
Den stora behållningen för mig är, som jag skrev ovan, miljön och interaktionen mellan människor, kanske främst mellan kvinnor och män. Som exempel på milöj börjar boken med att Harry Friberg sitter och äter på restaurangen Cattelin, en fransk restaurang som faktiskt fanns på riktigt då (1922- 2011). Där äter Harry en lökdoftande sallad, finskuren komage och andra delikatesser. Restaurangens interiörer beskrivs också i texten.
Min utgåva är från 1979 men språket innehåller en hel del äldre uttryck vilket verkligen gör att jag inte kan missta mig den här för en ny deckare.
Betyget blir 3 av 5 men den kommer ändå hänga kvar betydligt mer än vad en vanlig trea gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar