Handling: Meg växer upp med sin ensamstående och minst sagt excentriska mamma, som odlar spaghetti i blomlådorna och fångar älvor i mjölkflaskor på nätterna. De har inga släktingar och umgås inte med någon. Men varför lever de så isolerade?
När 21-åriga Meg flyttar hem till stugan i Cambridge för att ta hand om sin svårt sjuka mamma, ställs frågorna om vem hon egentligen är på sin spets. Alltför sent inser hon att de mörka hemligheter mamman döljer bakom sin glättiga fasad riskerar att krossa allt hon drömmer om. Dessutom ställer trädgårdsmästaren Ewan till med oreda i både rabatterna och Megs hjärta - hon som redan har träffat sitt livs kärlek, forskaren Mark.
Det här är en fin feelgood-bok som tyvärr fått stå länge och vänta på att bli läst. Jag vet inte om det var den röriga framsidan som skrämde mig? Jag tycker omslaget är rätt läskigt men efter att ha läst boken så känns det rätt passande trots allt.
Meg har växt upp med en ensamstående mamma som levt som i en sagovärld. En värld som var fantastisk så länge hon var liten men som inte gjorde livet lika enkelt när hon blev större. Livet har gjort att hon försöker bli allt vad hennes mamma inte är men är det verkligen rätt för henne?
Det här är en klassisk feelgoodbok där kontrasterna är stora mellan personerna vilket ofta är vanligt i den här typen av böcker. Men mammans sjukdom gör att Meg börjar söka sin bakgrund och sakta kommer en förklaring fram.
För min del kändes boken lite väl överdriven i början (i synnerhet forskaren Mark) men det kan också bero på mitt humör i trista februari när få saker är bra. Men jag tycker att den blir allt bättre ju längre den går och gränserna mellan Meg och hennes mamma mjukas upp och de kan närma sig varandra.
Boken får betyget 3+ av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar