Handling: En dag upptäcker bibliotekarien på geografiavdelningen att en besökare har blivit inlåst i biblioteket över natten. Hon inleder ett enkelriktat samtal som snart svämmar över av frustration, iakttagelser och ångest. Men även om hon klagar högt på Deweys orubbliga klassificeringssystem, utstrålar svadan framför allt en lidelsefull och ovillkorlig kärlek till böcker.
Kod 400 består av ett enda stycke på 93 sidor! Jag tror ärligt inte att jag läst något liknande tidigare. Boken består av en bibliotekaries tankegångar från det att hon kommer till biblioteket en morgon och till det öppnar för allmänheten.
Till skillnad från många andra blir jag inte lyrisk men jag måste erkänna att den har något speciellt. Kanske för att jag på något sätt kan känna igen mig i henne? Jag var inte helt främmande för läsa till bibliotekarie - om jag bara inte gillat matematik så mycket som jag gjorde. Jag är dessutom rätt tystlåten och försiktig av mig men jobbar ständigt med dessa bitar och har ett hyfsat socialt liv och en familj. Men på något sätt känner jag att med andra val i livet hade mitt liv kunnat likna hennes och det gör att jag känner en viss samhörighet med henne och i och med det med boken i sig.
Man kan ju bli alldeles drabbad av hennes bitterhet över livet som det blev men jag tycker också där finns hopp. Jag gillade monologen!
SvaraRaderaJa, det känns som hon fastnat i en ond cirkel och ju äldre hon blir desto svårare är det. Tragisk och fascinerande.
Radera