Handling: Som 19-åring dömdes Damien Echols till döden för sadistiska sexmord på tre åttaåriga pojkar. Han och vännerna Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr blev West Memphis Three: fattiga ungdomar som utpekades som satanistiska ritualmördare, trots bristande bevis. Efter en lång kampanj släpptes de fria. Det här är Damien Echols historia.
Delstatens åtal byggde enbart på ett framtvingat erkännande från Misskelley och, skulle det senare visa sig, fabricerad bevisning. Vittnesbörd om Echols demoniska personlighet och det faktum att de gillade Metallica beseglade de åtalades öden: Baldwin och Misskelley fick båda livstidsstraff och Echols utpekades som satanistisk ritualmördare och dömdes till döden. Men rättsfallet blev snabbt omdiskuterat och domarna ansågs tvivelaktiga. Det hela kom att skildras i den uppmärksammade dokumentärfilmen Paradise Lost 1996. Dokumentären väckte stort internationellt intresse och resulterade i en kampanj för ett frikännande av West Memphis Three. Johnny Depp, Eddie Vedder, Henry Rollins och Peter Jackson är några av de mest kända som deltog i kampanjen. Tack vare deras insatser, särskilt från Echols fru, Lorri, som han träffade under fängelsetiden, frikändes alla tre i augusti 2011 genom en så kallad plea bargain, där de tog på sig morden mot att släppas fria efter den strafftid de dittills avtjänat. Ett par av de svenskar som engagerat sig för West Memphis Three är Fredrik Strage och Ika Johannesson.
Det har tagit ovanligt lång tid att läsa boken Dödsdömt. Troligtvis beror det på att semestern är slut och att jag inte orkar läsa mycket på vardagskvällarna. Det är heller ingen upplyftande läsning utan här får man en hemsk historia som man inte vill tro ska förekomma i ett demokratiskt rättssamhälle som jag nog gissar att USA vill framhärda att de har.
Jag blev nyfiken på boken efter att Damien Echols framträdde i Skavlan men glömde bort den till nu. Damien Echols skriver om sin fattiga barndom och det är en mycket deprimerande uppväxt som är rätt tung att ta sig igenom. Parallellt berättar han om tiden i fängelset och hur mycket vidrigheter han fick vara med om. Vad vakterna utsätter dem för eller andra medfångar. Vissa saker fastnade lite extra och ett parti handlade om några av de andra dödsdömda och hur udda de betedde sig. Eller där Damien Echols skriver att i princip alla där kommer från rätt vidriga uppväxter och att det i sin tur format de dömda.
Som alltid när man läser en självbiografi är det författarens egna upplevelser som beskrivs vilket man får ha i bakhuvudet. Jag googlade på nätet och såg att det fanns invändningar från en av de andra tre kring hur han framställdes och ett speciellt händelseförlopp. Jag såg också att det finns människor som fortfarande tror att Damien Echols är skyldig till morden men av det jag läste kändes det som det byggde mer på känsla än på faktiska bevis. Det är i alla fall väldigt tydligt att de inte fick rättvisa rättegångar eller stöd från försvarsadvokaterna i början. Det är också tydligt att de testat gränserna en del i ungdomen vilket gjorde dem till väldigt bra misstänkta.
Rent textmässigt går den bra att läsa. Min största invändning är att det är lite för många detaljer med, detaljer som är helt oväsentliga för historien och mer tar plats. Den inbundna boken är på 378 sidor så det hade inte skadat att banta ner boken aningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar